Många vårdkontakter

Att vara nära anhörig till en person som på kort tid blir sjuk är jobbigt på många sätt. I det här krånglet beskrivs en situation där invånaren under 12 månader har kontakt med tio olika biståndshandläggare på Helsingborgs vård- och omsorgsförvaltning, där var och en utreder rätten till olika insatser. Onödigt krångligt tyckte krångelombudsmannen.

Detta har staden gjort

På vård- och omsorgsförvaltningen har man varit medveten om kunders/patienters och anhörigas behov av en större kontinuitet i kontakterna med biståndshandläggare. Ett utvecklingsarbete har pågått sedan hösten 2019 som innebär att verksamheten har:

• Sett över och omarbetat hela processen från utskrivning från sjukhus till hemgång.
• Upprättat nya rutiner så att patienten/kunden så långt som möjligt har en och samma handläggare.
• Samlokaliserat alla biståndshandläggare så de numera sitter i samma hus.

Ovan beskrivna åtgärder är genomförda. Verksamheten upplever en minskning av antalet klagomål i ärenden som gäller utskrivning från sjukhus. Det går inte att med säkerhet härleda minskat antal klagomål till de genomförda åtgärderna, men verksamheten tror att åtgärderna har lett till betydande förenklingar för kunder/patienter och anhöriga, jämfört med hur det var tidigare.

Verksamheten planerar att genomföra stickprovsintervjuer med kunder/patienter och deras anhöriga för att verifiera att upplevelsen av kontakterna med vård- och omsorgsförvaltningen har förbättrats.

Invånarens krångel i sin helhet

Att vara nära anhörig till en person som på kort tid blir sjuk är jobbigt på många sätt. Att se sin livspartner mista sina förmågor att klara vardagen, falla in i demens och bli beroende av andra, är tufft för de flesta. En man råkar ut för en olycka, blir opererad och hamnar på rehab. Det finns en sjukdomsbild sedan tidigare men nu bli mannen snabbt sämre. Hans fru berättar att det som följer är ett år som känns som ”en cirkus”. Inom loppet av 12 månader kommer kvinnan att ha kontakt med tio olika biståndshandläggare på Helsingborgs vård- och omsorgsförvaltning, där var och en utreder om mannen har rätt till olika insatser. Först utreds hemtagningen, sedan utreds hemvård. Därefter följer separat utredning om bostadsanpassning. När kvinnan behöver avlastning behöver mannen komma till korttidsboende. Då ska det också utredas. Olika korttidsboende har olika handläggare. Samarbetet mellan regionen och hemvården har tydliga brister, som till exempel när mannen får en demensdiagnos av läkare så kommer den utredningen inte automatiskt vidare till hemvården, utan det är brukaren själv (eller anhörig i detta fall) som är ansvarig för att förmedla. ”Tänk om det hade funnits en bra relation mellan läkarna, sjuksköterskorna och arbetsterapeuterna på regionen och de som ska ge vården på kommunen, då hade jag kanske inte behövt kämpa så hårt”.

När situationen blir alltmer ohållbar hemma väcks tanken på ett permanent äldreboende, vilket kräver ytterligare utredning av ny biståndshandläggare. ”En människa som hamnar i en sådan här situation måste känna sig omhändertagen. Men i stället bollas man runt och skickas hit och dit. Utan en engagerad anhörig har man inte en chans”. ”Hela arbetssättet känns som det är skapat för dem som ska utföra olika insatser, inte för den som ska få vården. Ingen har haft helhetssyn – min man har hanterats som en ny brukare i varje ny instans.”