Bosse Pettersson har varit i Helsingborg tidigare, redan på den tiden när han bodde i Norrköping med fru och tre små flickor. Han har som många andra turat. Fast i hans fall var målet kanske inte två pölser och en Tuborg. Han besökte snarare danska läkare som skrev ut amfetaminliknande bantningspiller. Men bortsett från ett par besök som turist med en mission så är Helsingborg obekant mark för honom den här sommardagen i skarven mellan 90-tal och 00-tal. Och den här gången är det inte färjan som är målet. Bosse Pettersson har kommit till Helsingborg för att dö.
Han har cancer i urinblåsan och har förskjutit tankarna på att någonsin träffa sina barn igen. Han har sin hund med sig, en dobermann som heter Zack. Han har en väska med lite kläder och några få tillhörigheter. Annars ingenting, inte nu längre. Bosse har bestämt sig för att skita i allt, inte ens 50 år fyllda. Det är ska bli hans första natt som hemlös. Det är ett medvetet val att bli hemlös. Han har lämnat anställningarna bakom sig, sagt upp sig som både frisör och lärare. För bara några dagar sedan bodde han i Kristianstad. Planen har varit att ta sig till Karlskrona, en stad han aldrig varit i, för att dö snyggt och ensam, utan blickar på sig. Men det visar sig att tågbiljetten till Helsingborg är hundra kronor billigare, så han hamnar på västkusten istället.
Han vandrar planlöst bort från Knutpunkten och hamnar på ett ställe som han senare ska lära sig heter Parapeten. Bosse hittar en undanskymd plats för sig, hunden och väskan, lutar sig mot en vägg och öppnar en öl. När han vaknar i gryningsljuset är det fortfarande sommarvarmt, behagligt och vackert, med ett stilla Öresund som fondvägg i det nya vardagsrummet. Han tar direkt ännu en öl och känner en enorm frihet.
– Det är många känslor från de där åren som jag har förträngt men den känslan minns jag. Jag hade hamnat på botten, så långt ner man kunde komma. Och mitt i det kände jag ett enormt välbefinnande. Nu kunde det inte bli värre. Nu var jag fri, här kunde ingen se mig.
20 år senare är Bosse Pettersson tidig till det avtalade mötet på Hbg Works. Han står utanför Apoteket på Drottninggatan och väntar, tänder en cigg och bidar sina minuter. Det är en av de där fina höstdagarna när det mest bara är fint att stå på en gata i city och vänta en stund. Ett bekant ansikte dyker upp. Mannen är några och 50 och det syns att han levt ett hårt liv. De snackar en stund och Bosse ställer de vanliga frågorna:
– Har du nånstans att bo? Vad behöver du hjälp med?
När det ärrade ansiktet kryssar vidare mot Sundstorget har han ett löfte med sig från Bosse. Någon från socialförvaltningen kommer att knacka honom på ryggen en dag det närmaste och berätta om hur det går att få hjälp. Det är sällan en hemlös på eget bevåg knallar in på socialförvaltningen och ber om hjälp. Det behövs en länk, någon som förstår båda sidor. Bosse är den länken. Boendestödjare, kallas det.
– Jag vet en kille i Köpenhamn som började med heroin som 9-åring. När han var elva kunde inte föräldrarna klara av hans skulder längre, så han blev utkastad på gatan. Nu är detta en ytterlighet men ändå – en sån människa har inte koll på mycket, hur skulle han kunna ha det? Om du levt som hemlös ett tag så vet du inte hur samhället fungerar, vilka rättigheter och skyldigheter du har, på vilka sätt du kan få hjälp. Du misstror samhället. Men en gammal knarkare som jag vågar du prata med. Det behövs en bro. Killen i Köpenhamn är för övrigt ren idag och jobbar som guide. Jag får gåshud när jag tänker på det.
Bosse Pettersson växer upp i Finspång, en liten håla i den norra delen av Östergötland. Han har kvar tydliga stråk av östgötska i dialekten, även om Finspång är länge sedan nu. Den gamla bruksorten erbjuder en bra uppväxt. Samhället är tryggt, servicen välfungerande, landsbygden lever i hela Sverige i mitten av 60-talet. Bosse har det bra, men han har också bus i sig, som han uttrycker det. De flesta 13-åringar har det, men Bosse nöjer sig inte med att palla äpplen, snusa och smaka öl. Han provar även att röka hasch. I skolan går det sådär och hans pappa tycker att han ska skaffa sig en yrkesutbildning när det blir dags för de åren. Något med händerna, inte för mycket teori. Bosse lyssnar och blir frisör.
Han är stolt när han får sin studentmössa. Livet breder ut sig framför honom. Han gör lumpen, startar eget, träffar en tjej och bildar familj. Och han är bra på det han gör, går in för det med liv och lust. Han är med och anordnar shower, visningar och galor och gör sig ett namn som frisör. Samtidigt är han rätt glad för att festa. Han reser en hel del och hamnar ofta i Stockholm, där han för första gången kommer i kontakt med kokain. Kokainet ses som en partydrog, en kul grej för livsglada. Men det är dyrt och Bosse testar istället amfetamin, som är bra mycket billigare.
– Jag skötte hela tiden jobbet, jag märkte inte hur drogerna smög sig in. Jag utbildade mig på lärarhögskolan och började jobba som yrkeslärare. Plötsligt hade jag två jobb, ett som frisör och ett som lärare. På kort tid blev det dubbelt så mycket öl. Jag använde alkoholen för att komma ner i varv när det var jobbigt. Det blev skilsmässa och mer festande. Jag var ungkarl och kände att livet lekte när jag festade.
På skolan i Norrköping där han jobbar börjar man ana oråd. Bosse kommer aldrig bakfull eller påtänd till jobbet, men det händer att han stannar hemma med magont. Han konfronteras och erbjuds rehabilitering, men ingen ska komma här och slå Bosse Pettersson på fingrarna. Han har inga problem alls, om du frågar honom själv. Han går till Arbetsförmedlingen och söker efter lediga frisörjobb över hela landet. Hittar en salong i Löddeköpinge, en plats han aldrig tidigare ens hört namnet på. Men han åker ner för att kika på salongen och återvänder aldrig hem. Salongerna och skolorna hemma i Östergötland förpassas till minnets korridorer, Bosse ska starta om på skånsk mark. Men han har ett beteende med sig och när färden går vidare till Kristianstad händer samma sak igen: Nytt lärarjobb, mera festande, en ny skolledning som anar oråd. En ny uppsägning.
Och det är nu det går åt helvete på riktigt.
– Hela världen rasade när de hittade cancer i magen på mig. Jag fick veta att jag hade en kronisk elakartad tumör. Jag opererades tre gånger och läkarna sa att vi skulle höras ganska ofta de kommande åren, men just den delen gick inte in i huvudet på mig. Jag var övertygad om att jag skulle dö och att jag inte hade lång tid kvar. Det var då jag gjorde mig själv till hemlös.
I Helsingborg försvinner snart den där första känslan av frihet och oberoende. Spiralen leder nedåt. Dagarna blir skitigare och stökigare. Han träffar en bekant från ett kortare fängelsestraff och blir visad till Hela Människan Ria på Söder. Ria har en gång i tiden startats av olika kyrkor som en gemensam arena för att erbjuda rådgivning i alkoholfrågor. Nu är det en organisation som tar ett större grepp och ägnar sig åt socialt arbete, som lyssnar på ”dom som stör”. Det är den enda platsen där Bosse känna någon form av trygghet. Men avgrunden har öppnat sig och han har många år av hemlöst missbrukande framför sig. Vändningen är långt bort. Han blir en turnerande i knark. Hamnar i Köpenhamn, Lund och Malmö. Tar allt han kommer över, inklusive heroin. Entreprenören inom honom finns kvar. Han köper mer än han behöver och säljer resten vidare för större pengar, för att finansiera sitt eget missbruk.
– När det blev kallt fick man bryta upp någon källardörr och sova där. Stod det pantflaskor tog jag med mig dem. Fanns där annat tog jag med mig det också. Det som var löst var mitt. Jag blev aldrig någon förhärdad brottsling. Polisen jagade inte mig. De visste att jag hörde till de snälla av de elaka. Men det är klart att jag var kriminell. Man sugs in i det när man missbrukar och lever som hemlös.
En dag sitter Bosse med sin kopp och sin rock och tigger pengar på Rådhustorget. Han har skylt sig så mycket han bara kan med rocken. För att han skäms. För att han inser att människor är rädda för honom. Det är bara barn och vissa gamla som inte är rädda. Han får syn på en gammal tant med rullator, hon tar sig fram på en upphöjning. Men höjdskillnaden på en decimeter ner till gatan är för mycket för den gamla kvinnan, som faller handlöst ned i backen. Bosse ser direkt att det inte gått bra. Benet ligger i en helt omöjlig vinkel. Han baxar upp kvinnan och låter henne vila mot sin kropp i väntan på ambulansen. Det tar 20 minuter. När den kommer och hon blir omhändertagen säger hon till Bosse: Du stal inget av mig va?
– Det är den bilden folk har av hemlösa. Till viss del är förstås rädslorna och avskyn befogad. Det är de stökigaste som syns och formar bilden. Men även bland hemlösa finns det olika sorters människor. Precis som det finns överallt i samhället. Du anar inte vilken sorts människor jag kunde sälja knark till när jag var hemlös och missbrukade, du skulle helt enkelt inte tro mig. Knark finns överallt i samhället.
– Varje människa har sin egen historia, det är det jag utgår ifrån som boendestödjare eller kontaktperson. En av kvinnorna jag umgicks med som hemlös hade varit rektor tidigare. Nästan alla har haft andra liv tidigare, med familjer och barnbarn. Man får ta det från ruta ett och gå bredvid just den människan man har att göra med, utifrån hennes unika förutsättningar. Inga färdiga svar, inga pekpinnar. Tillfrisknande bygger på relationer, och relationer kan du bara skapa genom att mötas och träffas. Jag ingår i ett team där det finns både läkare och psykologer och personal från kyrkan, men rollen som kontaktperson är viktig för vi är slussen in.
– Vi brukare kan inte dra lasset själva. Jag identifierar mig fortfarande med brukarna. Dels för att det är en del av livet och jag kan inte sudda ut den jag varit, men också för att jag behöver vara nära dem i mitt jobb. Grejen är att akademikerna inte kan dra lasset själva de heller. Det är tillsammans som vi blir starka.
Bosse fortsätter att besöka Hela Människan Ria under åren som hemlös. En dag blir han intervjuad tillsammans med tre kamrater. De kallas för ett brukarråd. De får höra talas om att Helsingborg funderar på att börja vända på begreppen i ett projekt som kallas Bostad först. De hemlösa ska få en egen bostad, utan krav på nykterhet, utan några krav alls. Bosse blir förbluffad. Vadå, ska ingen alls lägga sig i? Han tror inte på idén till att börja med, inte alls. Men han kan lätt tänka sig att få en bostad igen. Det får han 2011, han är en av de första som får hjälp av projektet. Det är den första egna bostaden han haft på tio år och den ska komma att betyda precis allting. Men faktum är att så dags har det redan skett en vändning. Den kommer när han besöker urologen på Helsingborgs lasarett.
– Jag gick dit och berättade min historia. Jag fick göra ett helt gäng med undersökningar och det visade sig att de inte kunde hitta ett enda spår av min cancer. Ingen kan förklara det där än idag, den var ju kronisk? Med cancern borta hade jag inte längre något försvar för att hålla på så som jag gjort. Där fick den gamle Bosse plats i hjärnan för första gången på länge, och successivt fick han mer och mer utrymme.
Någonting har väckts i Bosse Pettersson från Finspång. Men han proppar fortfarande sin kropp full med droger. Han vandrar påtänd Järnvägsgatan fram och ser inte bilen som sakta kommer rullande, vet inte hur det går till men ramlar över motorhuven och slår sig illa. Bosse drabbas av en strokeliknande historia där en propp tursamt går förbi hjärnan. Inlagd på sjukhuset kommer han slutligen till en insikt.
– Det slog mig att jag inte var död än. Jag hade haft cancern och olyckan och alla skitiga år med tunga droger. Överdoser. Det var många som försvann längs vägen. Hela tiden. Men här var jag – och jag levde fortfarande. Då kände jag starkt att nu fick det vara färdigdrucket och färdigknarkat. Jag har inte tagit en öl sedan dess, inte haft ett enda återfall.
– När jag låg på sjukhuset smugglade en kompis in en öl till mig. Han tyckte att där kunde jag väl inte ligga utan att ha en endaste öl. Jag hade ett helvete att gömma den. Jag smugglade ut den efter tolv dagar, när jag fick lämna sjukhussängen. Klick, och sedan hällde jag ut den. Den stunden är själva symbolen för mitt tillfrisknande.
När han vandrar lasarettsbacken ner den här dagen för tio år sedan har han fått ett korttidsboende. Ett enkelt rum på 16 kvadrat. Men det är hans och det är där han ska bli frisk med en stabil grund att sätta sina fötter på. Det är dit han är på väg med sina nyktraste steg på evigheter när telefonen ringer.
– Det var min yngsta dotter. Vi hade inte bytt ett enda ord på tolv långa år och så ringer hon just den dagen och säger att hon kommer ner på lördag. Jag vet fortfarande inte hur hon hade fått tag på mitt nummer. Jag mötte henne på Knutpunkten och vi stod bara och grät floder i en evighet. Det var så starkt. Jag har två tvillingsöner också som jag dessvärre inte har någon kontakt med. Det är vad mitt liv har orsakat och det är en tagg i hjärtat för trots att vi inte har någon kontakt så älskar jag dem, de är ju mina barn. Men jag har jättebra kontakt med mina döttrar, och det är en glädje varje dag.
20 år efter den dramatiska kedja av händelser som tar Bosse Pettersson till Helsingborg för att leva sina sista dagar i undanskymdhet, 10 år efter att han hamnar på sjukhus och bestämmer sig för att bli ren, fortsätter han att jobba som boendestödjare. Han har nyss fyllt 67 och reglerna förbjuder honom att ha en fast tjänst inom Socialförvaltningen som projektmedarbetare. Men som timanställd kan han fortsätta.
– Jag fick mitt jobb på Bostad först på grund av mina kvalifikationer och mina speciella erfarenheter. Jag hade ingen titel och ingen examen, jag var inte socialpedagog eller behandlingsassistent eller något annat. Jag ville inte sluta, men jag vill fortsätta på det sätt jag kan. Jag fick en gång i tiden så mycket stöd av Ria och från andra håll. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. Vi föredettingar har en roll, vi har varit där. Det är en drivkraft att vara behövd. Jag kan visa vägen. Kan jag så kan du.
