I april 2018 går en scenograf och arkitekt från Malmö på gatorna i Helsingborg. Hon har en kub med sig, där det sitter fast ett stort antal röda ballonger. Kuben placerar hon på utvalda platser på Söder, Tågaborg, Närlunda och Ringstorp. Det är snöglopp i luften, vilket är en missräkning. April är valt med tanken att det ska vara vår ute, värme i vindarna och folk i rörelse. De människor som kämpar sig fram i aprilvädret och kommer i Jeanette Gostomskis väg undrar förstås vad i herrans namn det är som pågår. Vem är hon med ballongerna? Vad är detta?
Jeanette är ute på ett uppdrag som finansieras av den nystartade Visionsfonden. Kuben med ballongerna är ett blickfång, något att samlas kring, en mobil installation som är den iögonfallande nyckeln till ett projekt som handlar om integration. Hon har på förhand talat om att hon kommer att finnas på plats, och att hon vill fota människor ihop med ballongerna. Sedan ska hon bjuda in alla som fotats till ett möte på Rådhuset – som hon ser som den mest demokratiska plats man kan tänka sig.
I Rådhuset från 1897 ska människor från vitt skilda områden i det moderna Helsingborg mötas, snacka, skaka hand, kika på fotografierna och känna att de har något gemensamt.
Tanken är också att mötet på Rådhuset och fotografierna ska fungera som en tidskapsel. I framtiden ska människor kunna titta på bilderna och få en bild av hur Helsingborg såg ut våren 2018. Hur klädde sig folk? Hur såg det ut på Närlunda? Då blir ballongerna återigen länken, arenan, det som håller samman.
Bara det att Rådhuset inte riktigt är den öppna, demokratiska plats Jeanette sett framför sig.
– De förklarade ju att de inte var öppna alls! Att de inte tog emot folk på det viset. Jag bara: nähä?! Men det var roligt för sedan återkom de och sa att jag kunde få bli den första. Redan där hade projektet resulterat i någonting konkret som ingen kunde ha förutsett.
Jeanette Gostomski utbildade sig först till scenograf och hade bestämt sig för en framtid inom teater och film. Sedan utbildade hon sig också inom arkitektur och design. Och nånstans längs vägen – som bland annat innehåller åtta år i Mölle – gifte sig hennes olika specialiteter.
När hon går till Visionsfonden har hon stor erfarenhet av att förstärka möten och människor och varumärken med hjälp av något som drar uppmärksamheten till sig. Om hon hjälper Iittala att inreda en lägenhet i Stockholm så bär hon dit granar för att få till den rätta skandinaviska doften, om Miljöpartiet ska ha ett nytt kontor i Gamla stan så blir det fågelkvitter på toaletten när ljuset tänds.
– Jag skulle rita ett nytt kontor till ölbryggeriet jag jobbade på. Jag började känna att ett kontor måste kunna vara mer än ett kontor. Hur kan jag förstärka människorna som finns i rummet? De förstod inte vad jag pratade om, och knappt jag själv heller. Men det var scenografen i mig som pratade med arkitekten.
I Helsingborg många år senare mynnar de här tankarna ut i flera projekt, som alla vinner Visionsfondens gillande. BenchArt är ett sätt att få människor att mötas med hjälp av en vanlig bänk, en sådan som finns på hundratals platser i en stad av Helsingborgs storlek. Tillsammans med Caroline Troedsson lyfter Jeanette bänkarna till att bli något mer än bänkar.
– Så är det med mycket. Ett shoppingcentrum kan vara en mötesplats. En bänk behöver inte bara vara den praktiska funktionen, den kan också vara en mötesplats. Men den blir det först om man förstärker den på något sätt, så att människor som sitter på bänken får ett samtalsämne.
Staden är positivt inställd. Visst får man göra något med stadens bänkar, men man får inte göra någon åverkan på dem. Inte måla, inte snickra och hamra.
Under en workshop på Dunkers kulturhus kommer många människor för att pärla flyttfågelmotiv som sedan får pryda stadens bänkar. Intressant nog är många av de som deltar i workshopen män som närmar sig 40, inte barn som Jeanette kanske har förväntat sig. I Stadsparken drar Jeanette färgstarka band från träden och fäster i bänkarna. Redan under arbetet kommer folk fram för att fråga vad hon gör.
– Det är spännande med möten. Både mellan människor och med människors möte med platser. Om man gör något med platserna, förstärker dem på något sätt, så möter människorna ofta dem med nya ögon.
Vid Sofiakällan blir den enkla bänken till ett utomhusbibliotek. Stadsbiblioteket ställer upp med böcker som ändå ska fasas ut. Jeanette åker och hittar möblemang på loppisar. Det sätts upp en prydlig lapp: Ta en bok och sätt dig på bänken och läs en stund. Eller ta med boken hem, det går också bra. Ställ gärna hit en ny istället. Det skrivs i lokaltidningen om bänken vid Sofiakällan. I kommentarerna är den allmänna uppfattningen att det här kommer ungarna att ha sönder snabbare än flugskit landar. Men när tre månader har gått är utomhusbiblioteket en orörd feelgood-upplevelse. Det tillkommer nya böcker hela tiden.
Jeanette har fått blodad tand och skrider till verket med nästa projekt som ska få människor att mötas. Människor som kanske inte hade mötts annars. Som tonåring brukade hon åka rollerblades i ramper. Ett tag höll hon på med rollerderby. Nu tänker hon att rullskridskor är ett rätt kul sätt att få människor att mötas. Så på sommaren 2019 arrangerar hon gruppåkning på rullskridskor, från gräskultur till högkultur, från Gåsebäck till Dunkers kulturhus.
– Jag köpte in alla storlekar så att alla skulle kunna vara med. Och så åkte vi och tittade på arkitektur och kultur i olika stadsdelar. Från industriområden med uppbrända bilar och graffiti till Pixlapiren som är en kreativ men organiserad plats, till Dunkers kulturhus som är en väldigt organiserad kulturell plats.
I helt en annan del av staden har en av landets mest erkända IT-gurus jobbat med helt andra frågor. Men de har också med Helsingborg 2035 att göra. Och hans arbete handlar på sätt och vis om samma sak som Jeanette Gostomskis: att få människor att mötas och tänka i nya banor. Han har fått ett mantra med sig: Du ska inspirera, men du ska jäklar i det irritera också. Läs mer om hur Jocke rör om i grytan.
