Den 24 april 2012 gör sig två politiker redo att äntra scenen på rockklubben som en gång var en ångfärjestation. I högtalarna dunkar hiphop. ”This is why I’m hot” med MiMS. Peter Danielsson och Mikael Skoog kallas upp och får var sin mikrofon i händerna. Det i sig är inget märkligt. Som två av stadens ledande politiker har de delat scen många gånger genom åren. Oftast har de tyckt rätt olika. Den här gången är det inte bara musiken som är annorlunda.
Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Danielsson, och oppositionsrådet, socialdemokraten Skoog, är inte på The Tivolis scen för att debattera. De är klädda på samma sätt. Svart kavaj, vit skjorta, svart skärp, jeans. Peter har förvisso svarta skor när Mikaels har en brun ton. Det finns ingen dresscode, men det känns ändå som att någon uppmanat dem: klä er likadant. Det signalerar enighet.
För den här gången är det just enighet som ska förmedlas. Starten på en resa med ett gemensamt mål. En vision om man så vill, även om de som arbetat med formuleringarna i den skruvar lite obekvämt på sig inför visionsordet. Det är ju nämligen ett sådant där corporate bullshit-ord som copywriters skyr som elden, eftersom de vet att det finns en risk att visioner enbart uppfattas som menlösa skrivbordskonstruktioner.
Visionen kallas för Helsingborg 2035. Hela workshopen går ut på att förklara vad som ska hända med staden och invånarna de kommande 23 åren. Och att det finns en politisk enighet om vad man vill åstadkomma. Målet är detsamma för alla, möjligen kan vägarna dit se lite annorlunda ut beroende på vilken politisk kulör ens blod har.
Peter Danielsson spänner ögonen i publiken och tar till orda:
– Konkurrensen mellan städer hårdnar mer och mer. Det är konkurrens om människor och företag och investeringar. Det är jätteviktigt för en stad att ha en tydlig målbild, dels för oss själva, dels för att involvera alla andra som bor och verkar i och kring staden. Utan alla aktörers hjälp kommer vi inte att nå visionen.
Peter exemplifierar med en episod ur Alice i Underlandet. Alice möter katten och frågar vilken väg hon ska välja. Det beror på vart du vill komma, svarar katten. Det vet jag inte, säger Alice. Då spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer, svarar katten. Touché.
Peter och Mikael talar om att välja väg, och att vara överens om vart man ska. Mikael berättar att han varit med i det lokala politiska livet sedan 80-talet, men att den här stunden är den mest spännande han varit med om under alla år.
– Vi skapar en gemensam målbild, något att enas kring över politiska gränser. En form av helsingborgsanda som vi kan stå för, alla vi som bor här och arbetar här och alla de som besöker oss.
Det finns ett Youtubeklipp från presentationen våren 2012. I mars 2019 har klippet 137 visningar. Det är inget man säljer annonser på, direkt. Ändå finns här unikt stoff. Det är ingen som tidigare varit med om att en hel stad ställer sig bakom en gemensam vision på det här sättet, att vänsterpartister och sverigedemokrater har samma agenda när det rör vad man vill åstadkomma med en stad de kommande 20 åren och även efter det.
Arbetet med visionen har pågått länge och är ännu inte färdigt. Omkring 1 500 av stadens anställda har varit med i dialogen, men även invånarna har uppmanats att bidra med sina tankar om hur deras hemstad ska färdas in i en okänd framtid. Bland annat har en högstadieklass skickat in över 20 sidor med tankar om hur det framtida livet borde få vara och fungera.
Workshopen på The Tivoli våren 2012 är ett första test att saluföra tankarna i skarpt läge inför knappt 100 helsingborgare. Sedan väntar nya turer och finslipningar. Först på senhösten samma år klubbar ett enigt kommunfullmäktige igenom visionen. Det kommer inte att ske utan debatt och kritiska röster.
