En stad stadd i förändring

I januari 2011 är Helsingborg en välmående kommun. Självklart finns det problem och utmaningar men på det stora hela tuffar tåget på och det har det gjort länge. Den nye stadsdirektören som flyttar in på kontoret i Rådhuset har kommit till ett dukat bord, kan det tyckas.

Ett och ett halvt år senare startar Helsingborgs stad en förändringsresa som kommer att skaka om det tidigare sättet att arbeta och se på saker ända ner i fundamentet. Varför i hela friden då, är det många som undrar. Det går ju bra för Helsingborg?

– Förändring kan vara svårt; du vet vad du har men inte vad du får. Särskilt svårt är det att arbeta med förändring när det inte finns en kris eller ett uppenbart hot. Men förändring är en förutsättning för att kunna utvecklas. I Helsingborg finns och fanns då en bred politisk ledning som verkligen ville något. Som ville att staden skulle utvecklas för att bli ännu mer attraktiv för invånare, företag och besökare. Men framtidsmålen var många och spretiga. Det saknades helt enkelt en gemensam målbild, en gemensam vision, som kunde inspirera och vägleda oss att driva ett riktigt effektivt förändringsarbete.

Orden kommer från stadsdirektören som flyttade in på Drottninggatan 2. Palle Lundberg heter han, en smålänning från Växjö som hämtats in från Botkyrka.

I konsul Olssons rum i Rådhuset är det många möten under 2011 och 2012. Alla politiska partier har två representanter var med på mötena. Tillsammans ska de måla upp en riktigt häftig framtidsbild av Helsingborg, en som ska vara ledstjärnan för allt som händer i staden under många år framöver. Till slut blir alla partier överens om hur framtidens Helsingborg ska vara, och visionen kan klubbas igenom.

Det är unikt att alla politiska partier enas på det här viset, men faktum är att visionen i det här läget mest är ord. Det hårda arbetet återstår.

10 000 medarbetare bjuds in till Helsingborg Arena 2013 för att visa att staden menar allvar, att visionen är på riktigt. Visionsfonden lanseras för att stödja och bjuda in invånarna. 500 chefer skickas på ett träningsläger som handlar om hur man inspirerar snarare än instruerar. Den politiska ledningen går samma utbildning. Det anordnas kurser i hur man talar klarspråk. Gamla styrmodeller ersätts med nya, som är oändligt mycket mindre byråkratiska. Allt hamnar under lupp, medarbetare uppmanas att ta egna initiativ på ett annat sätt. Mängder med nya initiativ och projekt startas. Bollar ska i rullning.

En pråm vänder långsamt. Och långsamt börjar förändringarna ta sig konkreta uttryck. Den här berättelsen handlar om dem, verkligheten bakom formuleringarna i visionen, hur det faktiskt händer saker som inte hade hänt för bara sex år sedan.

Det är en berättelse om hur mod och vilja vinner över felrädsla, men det är också en berättelse om misstag och lärande; om hur människor och organisationer hela tiden tvingas ompröva idéer och vägval, i de fall där de börjar leda bort från det där som visionen talar om. Ibland är det konflikter, kritik och motstånd och snårigt i största allmänhet.

Efter några år känner Palle Lundberg själv att visionen ligger väl långt fram i tiden. Det behövs ett delmål, något att stämma av emot, något att sikta mot i närtid, en sorts examen. Den examen får namnet H22. Vi kommer till den längre fram i berättelsen. Men börjar resan i en gammal rockklubb, en vårkväll några månader innan visionen klubbas i kommunfullmäktige.