Den 15 oktober 2006 lämnar Oslofärjan Oceanhamnen i Helsingborg för sista gången. Passagerarna från Skåne har minskat, bränslekostnaderna har ökat. De mentala avstånden i regionen är inte desamma sedan Öresundsbron byggdes och de som vill till Oslo kan lika gärna åka från Köpenhamn. Linjen bär sig inte längre.
Det här har Lovisa Snekkersten inte en susning om vid tillfället. Hon bor inte i Helsingborg och har ingen relation till en gammal färjelinje. Men om elva år ska hon bli en del av det som följer i den sista färjans spår, en stadsdel som symboliserar det nya skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade Helsingborg.
Det är en plats för sådana som är med i gruppen Övergivna platser på Facebook. Bloggen Tillträde förbjudet får besöka Hamnmagasin 405, där Zoégas, Tellus och Kärnkaffe en gång lastade och lagrade hundratals ton med kaffebönor. Det tas bilder på gamla skyltar som uppmanar chaufförer att ”kvarstanna i fordonen”. I ett hörn står en Burroughs L 2000 Office Computer och samlar damm, en kontorsklenod som aldrig ens fick höra talas om Internet.
I september 2012 spelar Bob Hund i snålblåsten på Oceanhamnen. Det är en inramning värdig ett band som har sina rötter i Helsingborg och som har diktat om hur tiden bara håller på och den frågar aldrig, tiden bryr sig inte, om hur gick det?
Men samtidigt smids det stora planer i Helsingborgs stad. Anders Landsbo är projektledare för det som ska bli det största stadsförnyelseprojektet i modern svensk historia. Hela projektet går under namnet H+ och består av flera områden som ska kläs i helt ny skrud. Det kanske mest spektakulära projektet i hela det stora spektakulära projektet är Oceanhamnen.
Det börjar lite i skymundan hända saker ute på det öde området. Pixlapiren är ett projekt på den gamla Oslopiren där staden tillsammans med invånare och föreningar börjar skapa en ny och unik mötesplats för aktiviteter och upplevelser. Här får entreprenörer och kreatörer en plats att vara på med sina projekt. Det byggs beachvolleybollplaner, en kille jobbar med att utveckla en tvåsitsig elbil, det skapas konst.
Den 24 mars 2018 kommer livet definitivt tillbaka till hela det gamla hamnområdet, inte bara till de kvadratmeter som upptas av Pixlapiren. Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson kallar byggstarten i Oceanhamnen för en historisk milstolpe och berättar om hur platsen ska bli en unik stadsdel byggd på öar med den senaste tekniken. Den första etappen ska ge tre kontorsbyggnader, fyra bostadskvarter, ett torg med en gång- och cykelbro som leder in till Knutpunkten, en ny park i den gamla torrdockan, en kajpromenad och en kanal som skapar den första ön i stadsdelen. Oceanhamen ska få ett helt nytt och unikt avloppssystem som samlar in och använder avfallet som råvara för att producera biogas och växtnäring. Det är framtidens stad, placerad i dåtidens.
Lovisa Snekkersten kan inte vara på plats när det är byggstart. Hon gottar sig på Mallorca, men följer allt som händer på sociala medier. Lovisa kommer att bli en av de första som flyttar in vid Ophelias brygga i kvarteret Magnolia i slutet av 2020. När hon läser vad Peter Danielsson och Jessica Engvall, som är kommunikationsansvarig för H+, säger är det på ett sätt som att hon håller hon sitt tioåriga jag i handen.
– År 2000 hälsade jag på släkt som bodde i Hammarby sjöstad. Jag var tio år och sa till mig själv att en dag ska jag bo så här, alldeles vid vattnet men i staden. Med närheten till city, men med möjligheten att dra sig undan. Jag har flyttat extremt mycket i mitt liv men när jag får nycklarna till den här lägenheten så kommer det att vara som att cirkeln sluts. Som en sorts bekräftelse för mig själv, även om det förstås inte är ett hem för resten av livet.
Lovisa Snekkersten är född 1990. Hon blir helsingborgare första gången 2006, utan att ha en aning om vad Oceanhamnen är och att det gått färjor till Oslo därifrån. 2012 återvänder hon till staden, och nu blir flytten mer permanent. I oktober 2017 är hon fortfarande kvar och bestämmer sig för att bli en del av Oceanhamnen. Hon är singel och ung när hon kritar på för sitt livs mest långsiktiga projekt. I mer än tre år ska hon vänta på inflyttning. Det är en lång tid för en ung och fortfarande lite rastlös själ.
Oceanhamnen är inte bara ett stadsförnyelseprojekt som drar omvärldens blickar till sig. För Lovisa handlar det om personlig utveckling.
– Jag frågade mig själv; vad händer om jag stannar? Jag har haft rätt bråttom tidigare, velat fort framåt. Nu bestämde jag mig för att hålla i och satsa mer än jag vågat göra tidigare. I samma stund blev jag en del av en rörelse, en del av stadens förflyttning. Det är en häftig känsla att känna för en stad och en plats, och att våga stanna i den känslan. Utan att känna sig det minsta ofri.
Sommaren 2019 går hon till Oceanhamnen nästan varje dag. Det är ett sätt att skapa band och relationer till ett liv som ännu inte finns.
– Jag kan se balkongen framför mig, hur jag har vatten under fötterna när jag öppnar dörren. Jag kan se parken på andra sidan. Lekplatserna. Det är så häftigt att man verkligen har pratat med barnen innan man utformat dem.
På bara några år kommer det gamla hamnområdet att förvandlas i grunden. Mark ska saneras, kajkanter förstärkas. Det har räknats på buller och strömmar, det är många byggherrar inblandade och ambitionerna är höga. Det är ingen plats som skapats för att människor ska bo där – men nu är det vad som skapas. Lovisa känner sig trygg med att har det väl varit byggstart så är allt en tidsfråga.
– Ibland kommer jag på mig själv med att försöka välja rätt färg på soffan. Då får jag parkera den känslan. Men Oceanhamnen är en magnet som drar mig till sig. Och det går inte en dag utan att jag får frågor om Oceanhamnen.
Men allt blir inte nytt. Det gamla hamnmagasinet från 40-talet, det som en gång ruvade på kaffebönor åt Zoégas, ska få vara kvar och fyllas med nytt liv bakom de gamla väggarna i Persategel. Dåtidens stad, placerad i framtidens.
Fotograf: Nils-Åke Svensson
Fotograf: Sixten G:son Stregfelt
