Humanitära katastrofer i främst Syrien och Afghanistan driver hösten 2015 fram den största flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Ansvariga myndigheter och flera kommuner får använda sina krisorganisationer för att hantera situationen. Regeringen är under hård tidspress, situationen vid gränserna anses vara ohållbar.
Helsingborg har länge haft en stadig befolkningsökning men den här hösten skjuter siffrorna i höjden på kort tid. Antalet helsingborgare med svensk bakgrund (född i landet med minst en svenskfödd förälder) ökar med 107 personer, medan gruppen med utländsk bakgrund ökar med nästan 2 500. Samtidigt visar siffror som Hyresgästföreningen sammanställt att antalet hyresrätter i Helsingborg minskat med drygt 1 300 under 2000-talet.
I svallvågorna av den här situationen ska en gammal utdömd brandstation på Gåsebäck få ny livsluft. Den är uppförd 1940, ritad av Mogens Mogensen som är ansvarig för rätt många av stadens karaktärsbyggnader, bland annat den klassiska idrottshallen vid Olympia, Idrottens Hus. Nu är det färdigt inom kort. Brandstationen har ett rivningslov på sig och nu ska hela rasket rivas. Fem i tolv stoppas grävskoporna. Brandstationen får istället tjäna som tillfälligt boende, bland annat för ensamkommande flyktingbarn.
På Gåsebäck finns det krafter som ser potential i den gamla brandstationen. De här krafterna lever ett ganska tyst liv, låter inte talas om sig. Gåsebäck har dåligt rykte och många helsingborgare avfärdar området som nedslitet och otryggt – vilket är tämligen ogrundat om du frågar de människor som lite i skymundan lever och verkar här. Det är ofta kreatörer. Här finns replokaler, fotostudior, reklambyråer, ateljéer, bilverkstäder, hantverkare. De tycker om sitt Gåsebäck, ett gammalt industriområde tämligen nära city, på andra sidan Malmöleden.
Här finns bland andra Daniel Elgaard, en takläggare och musiker som haft studio på Gåsebäck i 20 år. Han kontaktar kommunen för att höra sig för om planerna när det gäller Gåsebäck. Han vill inte att den gamla brandstationen ska rivas. Han har tvärtom skallen full av idéer om hur man skulle kunna använda den. En dag har han ett möte med Helena Taps, en kommunal planarkitekt som bland annat jobbat med H+-projektet (där Gåsebäck ingår). Hon har också ett gott öga till Gåsebäck sedan gammalt. De sitter i en av stadens lokaler i det gamla industriområdet. Helena tycker att möten om möjligt ska flyttas från kommunala konferensrum ut till stadslivet, hon har dem helst på nåt café eller i Stadsparken, tycker att de platserna ger allehanda möten friare tyglar och mer spännande samtal.
– Det sa klick direkt. Det visade sig att vi hade samma bild av vad Gåsebäck skulle kunna bli, vilken funktion området skulle kunna fylla, säger Helena i juni 2019, där hon blir intervjuad vid ett rangligt cafébord på baksidan av det som en gång var en brandstation. Måsarna skriker i skyn ovanför när hon berättar om hur brandstationen sakta men säkert börjar bli ett nav för ett mer öppet, kreativt, pulserande Gåsebäck.
En bit bort kan man studera Sveriges största graffitipark, 250 meter långa fria plank som säger något litet men viktigt om allt det som hänt på området sedan Daniel och Helena hade det där första mötet.
De frågar kommunen om det inte går att hyra brandstationen i tio år för att försöka skapa en mötesplats som Helsingborg saknar idag. Exakt vad som ska skapas är det ingen som vill sätta på pränt. Det är heller inte det viktiga. Här är det vägen som är mödan värd.
– Det behöver finnas utrymme för kreativa människor i en stad som Helsingborg. Annars flyr de till Malmö, Köpenhamn, Hamburg. Vi ville ha en välkomnande plats, en som kunde binda samman norr och söder. Det finns egentligen inga gränser. Vi kan se körer som repar i lokalerna från sin egen scen. Filmstudior. Reklammänniskor. Studiefrämjandet är på väg att etablera sig. Vi vill ha replokaler, det finns över 80 band som håller till på Gåsebäck, på ett område som egentligen är detaljplanerat som industriområde. Vi vill ha en matmarknad med streetfood, ungefär som Elsinore Street food i Helsingör.
De går försiktigt fram i början. På Gåsebäck finns det en misstro mot Helsingborgs stad, där är man rädd att staden ska komma och lägga sig i, att det ska bli tillrättalagt och tråkigt, en massa visionssnack, långt ifrån den kreativa oas som några dagdrömmer om. Det är till och med så att Helena direkt tar ett kliv åt sidan och låter Daniel föra det mesta av talan. Hon har en titel med sig, kommunal tjänsteman. Den är en begränsning i de här sammanhangen. Daniel däremot lägger tak och lirar rock, han har en öppen direktväg in till sitt breda kreatörsnätverk på Gåsebäck. Försiktigheten är också av nöd framtvingad. Stadens besked är att de visst får försöka göra något med brandstationen och Gåsebäck, men det får inte belasta den kommunala ekonomin. Allt de gör måste bära sig självt. Det finns med andra ord inga pengar. Men de har i alla fall fått ett good to go. Pröva då, så ser vi vad som händer.
Daniel och Helena kallar till en workshop med de kreativa krafter som verkar på Gåsebäck. Inte många dyker upp. Men en begränsad grupp bestämmer sig i alla fall för att med gemensamma krafter ta tag i det första projektet, att rusta upp den risiga tunneln som kan ta fotgängare under järnvägen mitt i Gåsebäck. Tunneln kallas i folkmun för Undergången. Följaktligen får projektet namnet Undergångsprojektet.
– Till viss del handlade det om trygghet och tillgänglighet. Vi fixade fram lampor och fräschade upp. Men vi lät också Henrietta Kozica måla tunneln. Hon slog igenom strax efteråt. Jimmy ”Skize” Svensson, som håller på med daglig verksamhet på Gåsebäck och som är en ikon i graffitivärlden, kallade in 40 olika graffitikonstnärer som fick var sin pelare att jobba med. Och sen hade vi en Undergångsfest. Då förstod alla att vi menade allvar, att det finns utrymme att göra något på egen hand. På nästa workshop var vi över 50 personer.
Vi talas vid en tisdag i en glödhet juni. En kranbil står placerad utanför brandstationen. Några är i färd med att smycka framsidan av den med ordet Älskade i neonskrift. Skylten med den varmröda texten var tidigare uppsatt i en gång- och cykeltunnel på Närlunda och var ett mycket populärt motiv på Instagram. Men den var också ofta utsatt för sabotage. Till slut tröttnade staden på att laga den och bestämde sig för att huliganerna fick vinna. Alfred Nerhagen, landskapsarkitekt på stadsbyggnadsförvaltningen och ansvarig för utformningen av skylten, frågade Helena och de andra: vill ni ha den? Nu sitter den högt upp som en stämpel på en av många älskad gammal brandstation från 1940. Och så vann inte huliganerna i alla fall.
Det här är en liten berättelse i den stora. Något är på väg att hända på Gåsebäck tack vare några människor som med små medel börjar sätta bollar i rullning. Men när Helsingborgs Dagblad i augusti 2018 berättar att den gamla brandstationen ska bli kulturhus så blir det liv i brandluckan. Politiker och tjänstemän sätter morgonkaffet i halsen när de scrollar på hd.se i sina mobiler, det finns ju inget politiskt beslut, ingen budget? Det är ju bara några människor som fått chansen att testa sig fram lite? Något kulturhus är det verkligen inte fråga om, så brandstationen får istället kalla sig för inkubator för entreprenörskap.
Brandstationen är på totalt 5 500 kvadratmeter. Det är ingen liten lya vilken som helst som ska fyllas med verksamhet En gång i tiden fanns här lägenheter för personalen på brandstationen. Barn har växt upp här. Chefen bodde högst upp med sin familj. I det gamla slangtornet hängde det – just precis – slangar. Nu är det en klättervägg. Helena Taps säger att förvandlingen kommer att ske etappvis, ett steg i taget. Det finns också en inbyggd tröghet i projektet. De här dagarna i juni går hon lite frustrerad och väntar på att en bygglovsprocess ska bli klar.
Men den lilla inkubatorn för entreprenörskap har just arrangerat sin andra Gåsebäcksfestival, den här gången med musik och graffiti och mat som nya ben att stå på för de lite ålderskrämpiga industrikvarteren. Något har hänt, något händer. Och Helena Taps fortsätter att se saker hända som verkligen inte hände för bara ett par år sedan. På ett möte samlas olika intressenter för att diskutera den närmaste framtiden. Det hålls i syndikalisternas lokal. Med en liberal politiker som mötesledare. Bland punkare, hiphoppare från Närlunda, reklamfolk, kommunmänniskor, fotografer och rockband. Gåsebäck börjar bli ett ställe där murar rivs, trots de aldrig revs enligt det där rivningsbeslutet som hängde över brandstationen för fyra år sedan.
