”Det finns så otroligt många begåvade människor, jag har verkligen haft tur”

Yvonne Ericsson är scenograf på Helsingborgs stadsteater. Hon har klätt på och klätt ut människor så länge hon kan minnas. Som barn spökade hon ut sin lillasyster till allt från clown till Cleopatra.

HEJ HELSINGBORGARE!

Ett kort samtal med en person som bor eller verkar i Helsingborg.

I år firar Yvonne Ericsson 45 år som teaterarbetare och scenograf på Helsingborgs stadsteater. Hon har varit med och färglagt stadens alla kulturrum i nära ett halvt sekel nu.

Yvonne Ericsson är född i Stockholm men när hon var 9 år drog flyttlasset med familjen till Helsingborg där hon också valt att stanna kvar. Med undantag för ett antal frilansuppdrag för andra teatrar och kulturinstitutioner har Yvonne varit vår stadsteater trogen sedan 1978.

Din relation till Helsingborgs stadsteater är en riktig solskenshistoria. Vill du berätta?

– Jag har alltid älskat vår fina teater! Även den gamla teatern på Prästgatan som revs 1976. Jag har också alltid önskat att få jobba där och jag är så tacksam än idag över att jag trots utan egentlig utbildning fick chansen. Med det självförtroende som bara en 20-åring kan ha stegade jag in på Arbetsförmedlingen och hävdade bestämt att jag var kulturarbetare. På den tiden hade teatern två scenografer och jag fick börja som dekormålare. På den vägen är det och jag kan känna än idag vilken tur jag hade. Det finns så otroligt många begåvade människor, jag har verkligen haft tur.

På tal om tillfälligheter och tur, var det inte tack vare Fredriksdalsteatern och Nils Poppe som du träffade din man Per?

– Haha, jo men det stämmer bra det! Det var under en av Poppes sommarteatrar på Fredriksdal som vi träffades och ljuv kärlek uppstod. Jag jobbade som statist på scen och Per spelade i orkestern.

Om vi backar bandet lite igen. Du var elev i den första årskullen av 9:or som gick ut på den då nybyggda Fredriksdalsskolan. Hur var skoltiden?

– Helt ärligt så hade jag det ganska tufft i både låg- och mellanstadiet. Jag hade svårt med läsningen och att hänga med. Sedan när jag började 7:e klass på Fredriksdalsskolan fick jag en ny lärare, Sigbritt Dörr, som fångade upp mig och konstaterade att jag hade dyslexi, något man inte pratade så mycket om på den tiden. Tack vare henne fick jag hjälp och rätt verktyg som öppnade helt nya dörrar för mig. Från att ha bottenbetyg i allt gick jag ut med högsta betyg i alla ämnen i 9:an. Det var tack vare Sigbritt som jag lyckades bygga upp det där självförtroendet som sedan gav mig modet att gå till Arbetsförmedlingen och be dem ordna en plats till mig på teatern.

– Under åren har jag också arbetat som föredragsläsare inom dyslexi då och då.  Sigbritt har ibland dykt upp på föreställningar och teaterföreläsningar och hejat på. Jag är henne evigt tacksam för att hon såg mig och gav mig den hjälp jag behövde i högstadiet.

Du leder ett viktigt och innovativt arbete när det kommer till återbruk på scenen, vad gäller allt från kläder till dekor från tidigare uppsättningar. Är det viktigt att tänka nytt även i teaterns värld?

– Jag har varit en del av vår teater mer eller mindre sedan den byggdes i slutet av 70-talet. Och jag vet att jag sitter på ett stort historiskt arv i huset och har jobbat med teatermänniskor som haft teaterkontakter sedan 1800-talet. Visst låter det galet? Men det sista jag vill är att bli sedd som en historietant!

– Jag har alltid hävdat att konstnärlighet handlar till stor del om innovation och nya sätt att tänka. När jag designade dekoren till Den Enfaldige mördaren använde vi oss av LED och jag använder ofta projektioner för att ge större djup på scenen, till exempel i Tysta Maria. Och jag tycker det är superspännande när vi lyckas med att kombinera gammal teknik med AR, vilket är något som vi nu jobbar med i samband med den nya Helsingborgsutställningen på Dunkers som öppnar under våren 2024.

Med över 240 teaterproduktioner i bagaget och otaliga ärorika uppdrag som formgivare till såväl Hasse och Tage-museet i Tomelilla som Nils Poppes och Eva Rydbergs teatermuseum på Fredriksdal – Finns det några drömmar kvar att uppfylla?

– Absolut, massor! Till att börja med vill jag göra barnböcker. Jag har många visuella idéer men jag skriver inte själv. Och så finns det flera regissörer som jag gärna vill jobba med igen. En ännu ouppfylld dröm jag också har är att jag skulle vilja göra en utställning om färg och dess påverkan på människan.