Magnus Eriksson: ”Jag snittar sex eller sju mil i veckan, plus lite simning och rullskidor”
Magnus Eriksson bor i Domsten och älskar motion. Han sitter bland annat i styrelsen för IS Göta. Han åker längdskidor, rullskidor, cyklar, simmar i havet och paddlar kajak. Men framför allt springer han.
HEJ HELSINGBORGARE!
Ett kort samtal med en person som bor eller verkar i Helsingborg.
Hur gick det till när du började springa?
– Jag sprang litegrann när jag gick i skolan, då var man tvungen. När vi var på semester brukade min far vara ute och träna i motionsslingan utanför stugan i Småland och så hängde jag på där. Men så började det lite mer på gymnasiet, några morgnar i veckan före skolan, jag vet inte riktigt varför. När jag var 27 eller 28 sprang jag 14 kilometer första gången. Då tyckte jag att det var jättelångt. Sen sprang jag Broloppet när Öresundsbron öppnade 2000, en halvmara, mitt livs första. Det var enda möjligheten i livet att ta sig över bron till fots, så jag tänkte att jag måste göra det. Efter det började jag springa mer. Och så höll jag på att paddla kajak här ute i Domsten. Då kom en granne som var ordförande i IFK Helsingborgs skidsektion. Han sa ’Magnus, nu är det slutet på november och du kan inte paddla kanot på vintern, utan du ska åka skidor, här är inbetalningskortet’. Han var en klok man, så jag lyssnade på honom. Jag skaffade mig ett par rullskidor och ett par skidor och körde mitt första vasalopp när jag var 45. Sen gick jag med i IS Göta och sprang mitt första maraton. Efter det blev jag inbiten löpare, med en massa maraton och triathlon och långdistanstriathlon. Nu snittar jag sex eller sju mil i veckan, plus lite simning och rullskidor.
Varför springer du?
– Jag mår väldigt bra av det, jag känner mig fysiskt i trim. Fördelen är att man kan göra vad som helst utan att känna att kroppen sätter stopp. Man kan fjällvandra och plocka svamp och gå i backar när andra stannar och flåsar. Sen är det också en social grej. Det är ett sätt att umgås. I går var vi ett gäng på 20 personer i IS Göta som sprang intervaller uppe vid vattentornet på Fredriksdal. Det är ett sätt att umgås med personer som man kanske inte skulle umgåtts med annars, det är skillnad både i ålder och yrke. Det är kul.
Var springer du helst?
– Om jag bara skulle få springa en gång till i mitt liv, då skulle jag springa i fjällen. Det är som fjällvandring medelst löpning. Jag och ena dottern brukar göra det på hösten, när man springer med extremt lätt packning och bor på fjällstationerna där det finns mat och tak. Då har du lätt utrustning, lätta skor, inte de tunga vandringskängorna.