Jesper Jörtsö: ”Vi fick lära oss att vi inte måste äta tills vi fick ont i magen varje gång vi såg mat”
Jesper Jörtsö växte upp i familjhem. Han jobbar nu med föreningen Knas hemma för att lyfta situationen för Sveriges familjehemsplacerade. Under hösten har han deltagit i Helsingborgs stads satsning Framtidens familjehemsvård. Här berättar han om sina upplevelser.
HEJ HELSINGBORGARE!
Ett kort samtal med en person som bor eller verkar i Helsingborg.
– Vi har börjat titta på vad det är som saknas i hela processen, säger Jesper Jörtsö. Vad är ett familjehem och hur ska det fungera? Vilket stöd behöver de i vardagen så att de kan vara hjälp till barn och unga? Vi har inventerat hur det ser ut och försökt förstå vad som saknas. Nu ska vi på ett bra sätt tillföra och testa det i praktiken i den dagliga verksamheten på socialförvaltningen i Helsingborg.
Att vara familjehem innebär att ta hand om ett barn som av olika skäl inte kan bo hos sina föräldrar. Familjehem är det som tidigare kallades för fosterhem. Barnen som placeras i familjehem är mellan 0 och 18 år.
Därför kom Jesper till ett familjehem
När Jesper Jörtsö var nio år flyttade han tillsammans med två av sina fyra syskon till ett familjehem.
– Vi flyttade för att mamma och pappa inte hade möjlighet att ta hand om så många barn. Mamma hade ett alkoholmissbruk som hon toppade med spelmissbruk och pappa var alkoholist men jag har i efterhand fått veta att det även flöt tyngre saker i hans system. När han blev arg var närmsta unge perfekt slagpåse. Jag ska ärligt säga att jag knappt minns alla slag och sparkar jag fått genom åren.
Jesper fann trygghet i sina syskon och är tacksam över att de placerades tillsammans. Han säger att den värsta upplevelsen i hans liv – att bli separerad från sin biologiska familj – omvandlades till att bli en av de bästa upplevelserna. I alla fall till en början.
– Jag kom ut på landet tillsammans med mina syskon och vi fick lära oss massa nya saker, som att om man gjort något dumt så får man inte en smäll över örat eller en spark i magen, utan snarare tvärtom. Vi fick lära oss att vi inte måste äta tills vi fick ont i magen varje gång vi såg mat för det serverades tydligen flera gånger om dagen, varje dag. På lördagar hittade man på saker och på kvällarna såg vi på film och åt godis, som jag inte hade snattat tidigare under dagen utan som vi gemensamt hade köpt på den lokala macken. Dessa år var fyllda av så mycket glädje, men även av mycket hopplöshet eftersom vi visste att vi när som helst kanske måste flytta tillbaka till vår familj.
När familjehemmet fick biologiska barn förändrades situationen för Jesper och syskonen
– Vi började långsamt se hur annorlunda de biologiska barnen blev behandlade. Vi som familjehemsbarn insåg att den kärlek som de biologiska barnen fick, det var riktig kärlek. Jag började ifrågasätta mitt eget värde. Är inte jag värd att älskas? Mina biologiska föräldrar älskade ju mig, varför kunde jag inte bo där? Jag fick insikt om att oavsett hur miserabelt det kan vara så är det värt det om man känner sig älskad. Kärlek för mig är en starkare drivkraft än vetskapen om att man har tak över huvudet och mat i magen. Vissa dagar funderade jag helt enkelt på om jag inte haft det bättre om jag bott kvar hos mamma och pappa.
”Man vet inte vad man köpslår med”
Två gånger om året kom socialtjänsten på besök, som en slags utvärdering. Men Jesper och hans syskon vågade inte yppa något mer än att ”allt var bra”.
– Vi visste inte att vi hade rättigheter så vi vågade inte säga från. Det är inte jättevanligt att ett familjehem kan ta emot tre syskon, rädslan att bli splittrade var större än viljan att komma till ett nytt familjehem som kanske var bättre, eller sämre. Just detta att man inte vet vad man köpslår med är något som kommit fram även i vårt arbete med Framtidens familjehemsvård.
Hur kommer det sig att du är med i Helsingborgs satsning?
– Jag fick frågan om att delta just utifrån mina egna erfarenheter. Första tillfället fick jag berätta min historia och det rörde om en del, väckte en del frågor och skapade mycket material att arbeta vidare med. Så det jag inte vågade säga då har jag sagt nu.
Vad är Knas hemma?
– Det är en förening som är skapad av ungdomar och drivs av ungdomar som har erfarenhet av samhällsvård på olika sätt. Vi jobbar för att stärka rättigheterna för barn och unga som har eller har haft dessa erfarenheter. Vi föreläser, utbildar, håller workshops och sprider ordet om barnkonventionen. Vi slogs väldigt hårt för att den skulle bli svensk lag. Det är den nu men det märks inte alltid. Föräldrarnas rättigheter är fortfarande väldigt starka i vårt land. I vilken annan situation är man till exempel tvungen att träffa sin förövare? Min pappa hade rätt att träffa oss barn, trots att han misshandlat oss i alla år.
Hur har det varit att nu – i projektet – jobba med dem som så att säga placerade dig?
– Kvällen innan mina familjehemsföräldrar kom och hämtade mig och mina syskon var mamma upprörd och ledsen. Mitt i allt sa hon något som jag idag, 16 år senare, kommer ihåg lika starkt som igår. Hon sa: ”soc kommer att plocka er!” Min egen mamma med skräck och panik i blicken utsatte mig för ett av de värsta trauman jag genomlidit som enbart handlade om hennes egen rädsla. I den stunden började jag omedvetet känna att soc, det är något dåligt som plockar barn från sina familjer, ungefär som när en förälder säger till sitt barn, ”är du inte snäll så kommer polisen och tar dig!” Jag började bygga upp en rädsla för soc och kände den under de tio åren jag bodde i familjehemmet. Men i mitt arbete nu, när jag träffar socialtjänster över hela Sverige, möter jag inget annat än välvilja. Nu kan jag se med vuxna ögon, det är svårare när man är barn.
Ja, hur ser du på familjehemsvården nu? Vad behöver förändras?
– Alla säger att det är brist på familjehem – från Luleå till Malmö. Har vi fler trasiga familjer eller färre som vill ställa upp som familjehem? Jag vet inte. Man kan ju inte tvinga människor att öppna sina hem, inte lära människor att älska varandra. Vi kan inte heller säga till någon ”du bör inte skaffa barn för du kommer inte kunna ta hand om dem”. Det är svåra frågor. Jag tror att vi kommer så långt vi kan med upplysning. Folk behöver få höra mer om familjehemsvården. Det finns en rädsla för att börja älska ett barn som sedan kanske kommer ryckas ifrån en. Rädslan är befogad. Tänk dig själv att ta emot en två-åring som sedan flyttar hem när hon är sex. Mitt hjärta hade gått itu. Därför väljer nog många att inte ens fundera på det. Återföreningsprincipen är stark i Sverige men kanske att den förändras nu i den nya socialtjänstlagen. Jag tycker vi kan skrota den faktiskt.
Hade du velat flytta tillbaka till dina föräldrar – med facit i hand?
– Nej, jag är glad att jag inte flyttade tillbaka för jag hade inte mått bra där. Samtidigt mådde jag inte bra i familjehemmet heller. Om soc hade lagt krut på att göra det riktigt bra för barnet i den nya familjen så hade man sluppit splittringen med en fot i vardera läger. Jag hatar inte mycket men jag hatar detta med att ”föräldrar har rätt till sina barn”. Är man vuxen så måste man ta konsekvenserna av sina handlingar. Jag menar att barn har rätt till en stabil vuxen. Om vi ändrar orden så ändrar vi tänket. Att föräldrar har rätt till sina barn blir som ett ägande. När man gång på gång visar att man inte kan ta ansvar så trumfar barnets rätt före förälderns, anser jag. Och när nu barnkonventionen är lag sedan 2020 så borde det vara så också.
Tror du att satsningen Framtidens familjehemsvård kommer att få någon effekt och förändra familjehemsvården?
– Jag är verkligen tacksam över att jag inte ska fatta de beslut som våra barnhandläggare och utredare gör. De har ett så tufft jobb. De gör allt de kan i otroligt svåra beslut. Det finns ju statistik som säger att barn mår bra av att vara med sina föräldrar också. Men jag tror det är en ny tid nu. Vi har en annan metodik och det märks i labbgruppen. Det finns många som verkligen vill förbättra. Från paragrafrytteri till individanpassat. För barnet, syskon, familjehemmet och nätverket runt – det är många inblandade när ett barn blir placerat. Men vi är pionjärer. Det fria tänket lirar inte så bra med myndighetstänket. Men vi hade aldrig gjort det om vi inte trott på det. I labbgruppen har vi alla de olika perspektiven representerade och det är verkligen värdefullt. Då möter man friktion och inte bara medhåll och det är då vi hittar lösningar. Nu leder tiden processen framåt. Sen blir det lite tokigt att Sveriges alla kommuner och regioner sitter med samma problematik men jobbar helt olika och på olika håll.
Vad kan vi alla göra för de barn som har knas hemma?
– Vi behöver få bort skammen över att inte ha en perfekt familj. Vi pratar mycket om och utgår från kärnfamiljen i alla situationer. Familjen är viktig, men kan se ut på olika sätt. Om vi alla försöker bryta stigmat och skammen för de som inte lever enligt normen så blir det bättre för alla. Jag har hört om fall där familjehemsföräldrar inte får vabba för att chefen inte tycker det är ditt riktiga barn… inte konstigt då att familjehemsbarn skäms för att prata om sin situation. Att det är svårt att få fler vuxna att ställa upp på dessa premisser. Jämför med de homosexuellas situation och hur utvecklingen varit i den frågan de senaste decennierna. När frågan lyfts och normaliseras är det fler som vågar komma ut ur garderoben och steg för steg ändras attityden i hela samhället. Jag märker att folk inte vet vad jag pratar om när jag berättar att jag varit familjehemsplacerad. Folk säger fortfarande ”fosterhem”. Det finns mycket okunskap. Vi behöver ändra vårt tänk. Alla är värda att älskas.
Skribent: Pernilla Gudmundsson