Socialtjänstärende granskas av extern utredare

LVU är förkortning på en lag som heter Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Med hjälp av lagen har socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år.

Med stöd av LVU kan socialtjänsten placera ett barn eller en ung person i till exempel ett familjehem mot barnets eller föräldrarnas vilja. Det här kan socialtjänsten göra om man har det dåligt hemma i familjen. Eller om man gör saker som kan vara dåliga eller kan bli farliga för en själv. Efter att socialtjänsten har beslutat är det domstolen som bestämmer om det är okej att barnet eller den unge placeras.

Den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda LVU. Information om socialtjänst och LVU på olika språk.

Om någon är orolig för att ett barn inte har det bra så kan den personen anmäla det till soc. Man kan till exempel skriva eller ringa till socialtjänsten och berätta vilket barn det handlar om och varför man är orolig. Det här kallas att personen gör en orosanmälan.

Ofta brukar anmälningar handla om att föräldrarna kanske inte kan ta hand om barnet, eller att barnet gör farliga saker.

Alla kan göra en sådan här anmälan – det kan till exempel vara en kompis förälder eller en granne där man bor som är orolig. Men det vanligaste är att en anmälan kommer från någon som jobbar i skolan, hos polisen, i sjukvården. Eller någon annanstans där man möter barn ofta. De personerna har extra mycket ansvar för att säga till socialtjänsten om barn inte har det bra. Det står i lagen att de genast måste göra en anmälan till socialtjänsten om de är oroliga för ett barn.

När någon gör en orosanmälan tar socialtjänsten emot den och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Nästa steg för socialtjänsten är att bestämma om oron är så allvarlig att de måste skydda barnet akut. Så kan det vara till exempel om anmälan innehåller information om att det finns våld hemma. Eller om barnet snabbt behöver komma bort från en farlig situation.

Men, för de allra flesta barn som kommer i kontakt med socialtjänsten handlar det inte om en akut eller farlig situation. Då är det vanliga att socialtjänsten istället kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. De brukar också prata mer med den som gjorde anmälan.

För många barn och familjer slutar kontakten med socialtjänsten efter de här samtalen. Eller så startar socialtjänsten något som kallas för en utredning så att man kan träffas och prata mer.

Att man blir placerad som barn eller ungdom kan bero på olika saker. Men det är antingen för att det inte går att bo hemma, eller för att det inte är bra för en att göra det.

Man kan bli placerad för att socialtjänsten och ens föräldrar, och man själv, tycker att det är den bästa lösningen. Då blir det en frivillig placering. Det är det allra vanligaste.

Men om man inte är överens kan socialtjänsten och domstolen i vissa fall bestämma att barnet ska placeras ändå. När det händer blir man placerad antingen på grund av miljö eller sitt eget beteende.

Miljö betyder att det är något i hemmiljön som gör att man inte kan bo kvar. Det kan vara att man blir slagen eller utsatt för kränkande behandling, eller att ens föräldrar inte kan ta hand om en.

Om man blir placerad på grund av eget beteende handlar det om något som man själv gör som man behöver sluta med för att må bra. Det kan vara att man begår brott eller använder droger eller utsätter sig själv för farliga situationer.

En utredning betyder att en socialsekreterare samlar in information om hur barnet har det för att kunna avgöra om barnet eller familjen behöver stöd. Utredningen handlar mest om vad barnet behöver för att må bra. Men eftersom vårdnadshavare är ansvariga för sina barn behöver den också handla om hur de vuxna mår och vad de behöver.

I utredningen kan socialtjänsten behöva träffa barnet, både ensamt och tillsammans med föräldrar eller vårdnadshavare. De pratar också ofta med andra vuxna, till exempel skolan, om hur det fungerar där.

En del tycker att de på socialtjänsten ställer många frågor. Men det gör de för att förstå och kunna komma med bra förslag på vad som kan hjälpa.

Du får också ställa frågor om du vill. Socialtjänsten har ansvar för att du får information som är viktig för dig.