Om projektet ”Vänskapsbänkarna”

Projektet ”Vänskapsbänkarna” syftar till att sätta ljuset på psykisk ohälsa och bryta det stigma som kan finnas. Inom ramen för projektet har några av Helsingborgs bänkar målats om till gult som en symbol för psykisk ohälsa och ett mer öppet samhälle.

De gula bänkarna är till för alla och uppmuntrar till samtal mellan människor som på olika sätt vill sätta ljuset på psykisk ohälsa. Under 2020 dog 1441 personer av självmord i Sverige och det är den vanligaste dödsorsaken bland unga personer, 15-24 år*. Att prata om hur du mår och lyssna på hur jag mår, är en avgörande start för att motverka att det som inte får hända händer.

Kanske sätter sig någon bredvid dig och säger hej. Eller så är det du som sätter dig bredvid någon som länge väntat på de tre orden ”Hur mår du?”. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Tillsammans tänder vi ljuset. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi är tillsammans. Och vi klarar det.

* Självmord i Sverige | Karolinska Institutet (ki.se)

Bakgrund till projektet

Vänskapsbänken är en installation utformad för att:

• Främja goda samtal mellan helsingborgare och uppmuntra konversationer om psykisk hälsa.
• Vara en påminnelse till invånarna att ta en minut av sin dag för att sitta, andas, prata, eller tänka om sin psykiska hälsa och sina vänners psykiska hälsa.
• Agera som ett verktyg för att inspirera och öka befintliga insatser för medvetenhet om psykisk hälsa.
• Ge information om stöd och hjälpkontakter vid psykisk ohälsa.

Initiativet har inspirerats av Lucas Fiorella The Friendship Bench i Kanada som lanserades i april 2015 för att fortsätta de osjälviska handlingarna av Lucas Fiorella, en kanadensisk student som, efter att ha lidit av depression i hemlighet under ett antal år, tog sitt eget liv i oktober 2014. Efter Lucas död fick hans familj och vänner veta om hans tysta kamp kring psykisk ohälsa men också hans ansträngningar att nå ut och rädda andra studenter som också led av psykisk ohälsa.

Ett antal av Lucas vänner och klasskamrater berättade att han tog sig tid att nå ut till dem när han märkte att de mådde dåligt eller led av ångest eller depression. Varje konversation började med ett slumpmässigt ”hej” och i många fall gav Lucas det mod och den acceptans som krävdes för att hans kamrater skulle tala om sitt lidande med familj och/eller yrkesverksamma, vilket i sin tur hindrade dem från att hoppa av skolan, skada sig själva eller ta sina egna liv.