Karin
Karin Nilsson arbetar som Silviasyster på vård- och omsorgsförvaltningen.
Vad är Silviasyster?
– En Silviasyster är en specialistutbildad undersköterska inom kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar och arbetar för att skapa trygghet, delaktighet och livskvalitet, för den som lever med sjukdomen och för anhöriga.
Varför valde du det här yrket?
– Valet var en tillfällighet. Efter gymnasiet var jag lite sen med min ansökan och utbildningen till mentalskötare var den enda var möjlig att söka. Jag har aldrig ångrat att det blev så och har flera gånger aktivt valt att fördjupa kunskapen.
Hur har din yrkesresa sett ut?
– Jag har arbetat med äldre och fram för allt de som har kognitiva nedsättningar genom hela mitt långa arbetsliv. Började som vikarie, efter att jag kompletterat till undersköterska har jag arbetat på långvård, sjukhem, hemvård och rehabilitering, direkt i vården de första 25 åren. Sen har det blivit drygt 20 år med utbildning, handledning och stöd både till de som är sjuka, anhöriga och personal, varav 10 år på myndigheten som stöd för biståndshandläggarna.
Vilken utbildning kan man gå för att jobba med det du gör?
– Det behövs en utbildning inom vården som grund. Jag arbetar i kognitiva stödteamet och vi består av flera olika professioner, sjuksköterska, arbetsterapeut och undersköterskor. Vi har alla vidareutbildningar på olika sätt för en fördjupad kunskap så det finns flera vägar in för att kunna jobba med det jag gör. Det är viktigt med ett genuint intresse.
Kan du berätta om något kul/utmanande/intressant som är på gång hos er just nu?
– Vi är i full gång med höstens kurser för personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom. Det är mycket som ska planeras innan men samtidigt är det viktigt att kunna läsa av dagsformen i gruppen och snabbt anpassa oss till det.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Det bästa är alla möten både med de som lever med sjukdomen och med deras anhöriga, förhoppningen är att kunna göra livet lite lättare att orka med, för de här sjukdomarna tar mycket kraft både för den som drabbas och de anhöriga.
Jag vill också lyfta fram ödmjukheten inför de vi ska stödja och hjälpa. Att vi som arbetar med kognitiva sjukdomar på ett eller annat sätt må ha mycket kunskap, men de som lever med sjukdomen och är anhörig vet hur det är, på riktigt. Varje möte är unikt och jag lär mig något nytt varje dag.
Vad har du för utmaningar?
– För mig är det att hålla balansen mellan det jag önskar och vill, och det som går att genomföra. Att se det som fungerar och vara tillfreds med det, men också arbeta för förändring.
Hur ser en typisk arbetsdag ut?
– Det är så olika, men jag träffar mina kollegor på morgonen, sen är det kontorsjobb en stund med mail, dokumentation och telefon. Därefter kan det vara ett hembesök eller en träff med personal. Lite lunch på det och på eftermiddagen en träff med en grupp nydiagnostiserade personer för samtal och/eller aktiviteter eller en utbildning för personal/anhörig. Dagen slutar ofta med ett eller ett par telefonsamtal till de som sökt oss när vi inte kunnat svara och en stund vid datorn för att dokumentera dagen. Det går i ett och även om det finns en planering så behöver vi kunna vara flexibla och ändra om i schemat.
Vad ser du för möjligheter att utvecklas i Helsingborgs stad?
– Jag upplever att jag har haft möjlighet att kunna utvecklas i min roll över många år. Jag har fått vara med om mycket som är unikt men också fått anstränga mig för att få lov. Jag hoppas verkligen att det fortfarande är så, för det behövs anställda med erfarenhet som arbetat ett tag precis som det behövs nyutbildade, så vi tillsammans kan hitta vägar.