Annette: Efter stroken förlorade jag mitt ”sprak”

Annette på en gul vänskapsbänk

Annette var mitt i livet när hon drabbades av en stroke. Läs hennes berättelse om hur en till synes vanlig medelålders kvinna med god ekonomi, som tidigare aldrig lidit av psykisk ohälsa, var övertygad om att omgivningen skulle få det bättre utan henne. Om hur nära det var att hon lyckades med självmordet och om hur hon blev utförsäkrad på vägen tillbaka till ett friskt liv.

Annette fick en stroke 2011. Lyckligtvis klarade hon sig utan några bestående fysiska men. Men efter en snabb fysisk återhämtning kände hon att något var annorlunda. ”Spraket” som stod för hennes kreativitet och livslust var borta. Tiden gick och Annette blev deprimerad. Det gick så långt så att hon i detalj planerade sitt självmord. Vändpunkten kom efter ett telefonsamtal då Annettes dotter förstod att något var väldigt fel. Sedan började den långa resan tillbaka för att hitta ”spraket” igen.

Annette på en gul vänskapsbänk

Annette återhämtade sig snabbt fysiskt efter sin stroke, men mådde psykiskt dåligt och blev deprimerad. Foto: Lotta Wittinger

Efter stroken förändrades livet

Det var en chock. Hon minns tacksamheten hon kände för att hon sluppit undan bestående fysiska men efter stroken 2011.

– Jämfört med de andra på avdelningen så klarade jag mig väldigt bra och återhämtade mig snabbt. Men något kändes annorlunda. Jag har alltid varit en glad och sprudlande person men plötsligt var min kreativitet och livslust borta. Mitt ”sprak” fanns inte mer, säger Annette.

En tid efter stroken fick Annette delta i en studie som gick ut på att undersöka bakomliggande orsaker till varför man drabbas av en stroke. I ett samtal med läkaren berättade Annette om hennes borttappade sprak.

– Läkaren förstod inte vad jag menade men ställde heller inga följdfrågor. All glädje som jag tidigare hade naturligt i mig hade försvunnit. Läkaren borde ha frågat mig flera gånger och fått mig att öppna mig mer, säger Annette.

Annette ville skydda sin omgivning

Efter stroken ville inte Annette att hennes omgivning skulle oroa sig för hennes mående.  Hon utstrålade därför att hon mådde bra på alla sätt och vis.

– Ju tjockare fasad jag målade på desto sämre mådde jag. Att hantera motgångar blev allt svårare, som att logiken och förnuftet försvann. Jag hittade på att jag hade mycket att göra så att jag skulle slippa umgås med folk, säger Annette.

Började planera sitt självmord

Månader och år gick. Till slut orkade Annette inte låtsas längre. Våren 2014 började Annette tänka att hon inte ville leva längre.

– Jag började i detalj planera hur jag skulle avsluta mitt liv och förberedde mig noggrant. Jag jämförde metoder, skrev brev och instruktioner till mina barn och barnbarn och gick till banken för att ordna upp praktikaliteter. När jag väl bestämt mig för när och hur det skulle ske, kände jag mig nästan glad. Det var skönt att veta att det snart skulle ta slut. Jag var en börda för alla, säger Annette.

Det var sommar, mitt i veckan och mitt på dagen. Annette hade druckit alkohol i hopp om att det skulle underlätta att verkställa hennes plan. Men plötsligt ringde Annettes dotter och hennes sjuåriga barnbarn. Annettes dotter hörde genom luren att något var väldigt fel.

– Min dotter ringde till min mamma och körde mig till akuten. Väl på plats på akuten gjordes bedömningen att jag skulle bli inlagd. Jag försökte manipulera personalen till att tro att jag mådde bra så att jag skulle få åka hem och fullfölja min plan. Men när de inte gick på mitt skådespeleri blev jag bara arg och besviken. Det var en klok läkare som sa: ”Men Annette, om du mår bra, varför är du här då?”

Annette på en gul vänskapsbänk

Våren 2014 började Annette tänka att hon inte ville leva längre. Foto: Lotta Wittinger

Behandling och rehabilitering stod på schemat

Anette fick ångestdämpande medicin och ECT-behandling, en slags elchock. Redan efter åtta ECT-behandlingar tyckte personalen att Annette svarade så pass bra att det räckte med psykologkontakt och medicin.

– Först nu började jag förstå hur sjuk jag verkligen var. Det gjorde att depressionen kom in i en ny dimension. Inte så att jag ville avsluta mitt liv, men jag var liksom förlamad själsligt. När jag blev utskriven slutade jag att gå utanför dörren, säger Annette.

Vändpunkten kom när Annettes nära och kära pushade henne till att ta små steg framåt i vardagen, som att exempelvis ta cykeln till psykologen trots att det var vinter.

– Det var hela tiden någon som dubbelkollade att jag hade varit hos psykologen. Först tyckte jag min familj var elak som var på mig hela tiden. Men det var de som räddade mig genom att vara ihärdiga och aldrig ge upp, säger Annette.

Försäkringskassan gick emot läkarens rekommendationer – Annette blev utförsäkrad

Att kunna förstå vad som har hänt och hur ens relationer har påverkats är en resa. Det tar tid att hitta tillbaka till en normal vardag. Annette hade en bra läkare som förstod vikten av att läka i en sund takt.

– Försäkringskassan bedömde att jag var fullt kapabel till att arbeta, så jag blev utförsäkrad. Hade jag inte haft mina föräldrar som hjälpte mig ekonomiskt eller haft fonder att sälja hade jag hamnat på gatan. Efter ett halvår som utförsäkrad började jag så smått att arbetsträna, säger Annette.

Om att acceptera det som varit och att förlåta sig själv

För Annette har det varit tufft att acceptera det som varit och förlåta sig själv.

– Det är viktigt att komma ihåg att det inte är du som är själva problemet. Jag gjorde många dåliga val när jag inte mådde bra, jag såg ingen utväg och för mig var det omöjligt att be om hjälp i de svårigheter jag hade. Det är lätt för omgivningen att tycka att man är en svikare, att jag borde ha sagt som det var långt tidigare, men du är inte dig själv när du är deprimerad. Du får vara arg på depressionen men inte på personen. När du är på botten tror du inte att någon i hela världen kan förstå dig. Du är så pass sjuk att du är övertygad om att världen är en bättre plats utan dig, det är som att den övertygelsen kidnappar dig, säger Annette.

– Mina anhöriga har haft svårt att lita på mig när jag säger att jag mår bra. De har exempelvis varit oroliga för om jag tar min medicin som jag ska. Klyschigt som det låter så läker tiden alla sår. Idag är jag och min familj väldigt öppna med våra känslor och pratar om allt. De pushade mig att berätta min historia, säger Annette.

Det är okej att bryta benet men inte att bryta hjärnan

När något går sönder i våra kroppar är det en självklarhet att vi behöver vård.

– Vi pratar med lätthet om hur vi förebygger att bli fysiskt sjuka, men vi pratar väldigt lite om hur vi förebygger psykisk ohälsa. Vi lär oss HLR, hjärt- och lungräddning, men att hantera känslor är vi generellt urkassa på. Ingen rynkar på ögonbrynet om någon bryter benet. Men om någon bryter hjärnan blir det genast obekvämt. Det preventiva borde egentligen börja redan med våra barn. Likaväl som att temadagar kan handla om att äta mindre socker borde de kunna handla om psykisk ohälsa, säger Annette.

Psykiatrin är överbelastad med långa köer. Det är en krånglig process att söka hjälp.

– Många drar sig nog för att söka vård på grund av alla instanser som måste gås igenom. Det är lätt att skjuta upp det tills det är för sent eftersom det är en så lång process. Samhället borde satsa mer resurser på att erbjuda olika typer av samtalsstöd, exempelvis mötespunkter för psykisk ohälsa med syfte att dämpa det mest akuta behovet. Alla ”som hjälper” behöver inte vara psykologer, säger Annette.

Vad du och jag som medmänniska kan göra

Annette uppmuntrar nyfikenhet, öppenhet och att du vågar ifrågasätta om du upptäcker ett destruktivt beteende i omgivningen.

– Bilden vi levererar av oss själva är många gånger felaktig. Vi tror att det vi visar upp avgör vårt eget värde. Efter semestern pratade jag och några kollegor om hur vi hade haft det på våra respektive semestrar. Alla sa att det hade varit toppen. Men hade det verkligen varit toppen hela tiden? Vi måste våga var transparenta och sluta sätta etiketter på människor. En kollega sa en gång till mig: ”Men Annette, du har inte ett enda problem i världen, det ser man på dig”. Ingen har någon som helst aning om vilka monster var och en av oss går runt och bär på. Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. Den diskriminerar inte, säger Annette.

Att vara modig kan innebära att ställa obekväma frågor och ge obekväma svar.

– Om du märker att någon ändrar sitt beteende är det en stor varningssignal. Det är svårt att berätta att man vill ta livet av sig. Då måste omgivningen knacka på hårdare. Vi behöver bli modiga och fråga rätt ut: funderar du på att ta livet av dig?

Annette på en gul vänskapsbänk

Annette: ”Vi kan påverka vårt mående. Du kan vara kraftlös men aldrig hjälplös. Även om det känns som om du befinner dig i ett svart hål så går det att komma tillbaka.” Foto: Lotta Wittinger

Ser ljust på framtiden

Idag vet Annette att det går att skapa sin egen lycka, även i stunder av bottenlöst mörker.

– Vi kan påverka vårt mående. Du kan vara kraftlös men aldrig hjälplös. Även om det känns som om du befinner dig i ett svart hål så går det att komma tillbaka.

Framåt vill Annette fortsätta kämpa för att tvätta bort stigmat kring psykisk ohälsa och fortsätta leva ett bra liv.

– Jag har bestämt mig för att leta efter det positiva och att möta livet med vänlighet och leende, det fungerar inte alltid men oftast. Övning ger färdighet. Jag vill vara med så länge jag kan, vill dansa på mina barnbarns student, vara en medresenär i deras liv och kanske en dag uppleva att bli gammelmormor/-farmor vad det lider, säger Annette.

Text: Lina Andréasson

question_answer Fick du hjälp av informationen på sidan?