Joakim: Mina vänner tog livet av sig utan att lämna en förklaring

Joakim på en gul vänskapsbänk

Två av Joakims nära vänner tog livet av sig. Ingen av dem lämnade någon förklaring efter sig och ingen runt omkring hade märkt något konstigt alls. Joakim berättar om att kunna resa sig igen och gå vidare trots obesvarade frågor, om skolans roll och vikten av stöd från nära och kära.

I årskurs nio tog Joakims nära vän livet av sig. Ingen hade sett några som helst tecken. Vännen var den glade och sprallige hockeykillen i klassen. Bara några år senare, på gymnasiet, hände det igen. Ytterligare en klasskompis avslutade sitt liv. Att kunna resa sig igen och gå vidare blev möjligt tack vare ett snabbt agerande av skolan och samtal med skolkamrater, lärare, nära och kära. Att prata med människor som delar samma upplevelser är väldigt viktigt.

En vanlig fredag i årskurs nio hände det oförutsedda

Innan slöjdlektionen en vanlig fredagseftermiddag sa Mattias att han skulle dra hem tidigare från lektionen. Ingen reagerade på att Mattias skippade slöjden. När Joakim kom hem från en kompis senare på kvällen möttes han av ett meddelande på MSN. En klasskompis berättade att Mattias hade tagit livet av sig.

– Hela världen stannade upp och jag hamnade i total chock. Mattias lämnade ingen förklaring, varken till sin familj eller oss vänner. Varför han tog livet av sig har jag funderat mycket över. Om och om igen. Men hur mycket jag än grubblar över det så får jag inga svar.

Joakim på en gul vänskapsbänk

Joakim: ”Hela världen stannade upp och jag hamnade i total chock.”  Foto: Lotta Wittinger

En glad och sprallig hockeykille

Ingen märkte att Mattias uppenbarligen mådde väldigt dåligt. Utåt var han den glade och sprallige hockeykillen.

– Det är det som är så frustrerande. Han gav inga som helst tecken som vi reagerade på. Han hade många vänner och en härlig familj som har det gott ställt. Utåt sett saknade han ingenting.

Direkta insatser

Samma kväll samlades Joakim och hans vänner i närområdet för att prata. De kände alla ett behov av att prata av sig, något de sedan fortsatte med flera kvällar i rad för att bearbeta traumat. Ingen ville vara ensam.

– Det är viktigt att prata med människor som delar samma upplevelser och vet vad du går igenom, både direkt efter händelsen men också att finna tröst i varandra när det har gått en längre tid. Bearbetning av ett trauma måste göras direkt, säger Joakim.

Lektionerna efter helgen ställdes in. Skolan ordnade istället så att alla i klassen samlades i kyrkan. Väl på plats fanns personal, kuratorer och en sjukhuspräst som erbjöd stöd. Joakim berättar att han och hans vänner fått det bästa tänkbara stödet från såväl skolan som nära och kära. Ingenting sopades under mattan.

Joakim på en gul vänskapsbänk

Joakim och hans vänner fick det bästa tänkbara stödet från såväl skolan som nära och kära. Foto: Lotta Wittinger

Det ofattbara hände igen

Tiden gick och Joakim började gymnasiet. Han lyckades gå vidare och må förvånansvärt bra. Självklart tänkte han på sin vän ofta, men livet funkade bra och rullade på.

Så kom dagen.

– Min lillasyster ringde. Hon hade hört från våra gemensamma kompisar att Marcus hade tagit livet av sig. Samma chock som tidigare infann sig. En chock jag kände igen, säger Joakim.

Inte heller Marcus lämnade en förklaring efter sig. Ingen hade märkt något konstigt alls. Marcus hade en fin familj, syskon och vänner. En kille som var glad och omtyckt av många.

– Det var lättare att bearbeta den här gången. Jag visste hur jag skulle agera och jag kunde vara stöd för mina kompisar som inte hade samma erfarenhet som jag. Vi kompisar skrev mycket till varandra. Jag och Marcus gick på olika gymnasieskolor när det hände. På min skola hade vi en i skolpersonalen som också kände Marcus vilket gjorde att han gav oss bra stöd och pratade med oss.

Att prata om det är det enda som hjälper

Joakim känner att han har ett ansvar att berätta.

– Om jag kan hjälpa någon, om så bara en person, genom att berätta om mina erfarenheter, så gör jag det. Ingen ska känna sig ensam i sina upplevelser, säger Joakim.

Det talas mer öppet om psykisk ohälsa idag jämfört med bara för några år sedan.

– En del i att förebygga självmord tror jag är att våga prata om psykisk ohälsa. Många ungdomar har det tufft. Sociala medier kan ha ett finger med i spelet genom att många känner en press på att upprätthålla en viss fasad. Jag vill uppmuntra dagens unga att prioritera sig själva och värna om sitt mående. Grubbla inte för länge. Våga prata och be om hjälp. Det finns alltid hjälp att få. Våga ställ obekväma frågor till din omgivning om hur de mår. Och fråga mer än en gång. Du behöver inte veta vad du ska säga för att vara ett bra stöd, inte heller ha en färdig lösning, säger Joakim.

Skolan har ett stort ansvar för ungdomars mående. Joakim påpekar vikten av att snabbt fånga upp om någon mår dåligt. Personal behöver utbildas och få mer kunskap i ämnet, så att de vet vad de ska vara uppmärksamma på.

– Kanske kan man ha psykisk ohälsa som tema i skolan där man pratar om ämnet. Att prata om det bidrar till ett mer öppet samhälle, säger Joakim.

Joakim på en gul vänskapsbänk

Joakim: ”Jag vill uppmuntra dagens unga att prioritera sig själva och värna om sitt mående. Grubbla inte för länge. Våga prata och be om hjälp.” Foto: Lotta Wittinger

Ser ljust på framtiden

Joakim har accepterat att leva med ovissheten, att inte veta varför hans vänner tog livet av sig.

– När det hände kände jag mig arg och besviken. Även en frustration över att inte förstå varför de gjorde som de gjorde. Men jag är inte arg längre. Det blir lättare med tiden. Visst tänker jag extra mycket på mina vänner när årsdagarna närmar sig. Då brukar min fru kolla lite extra hur jag mår, säger Joakim.

Text: Lina Andréasson

question_answer Fick du hjälp av informationen på sidan?