Christoffer: Om jag drar i ratten försvinner allt

Christoffer hade en svår uppväxt med brist på bekräftelse från sina föräldrar och hamnade i osunda vänskapskretsar. Läs hans berättelse om de utmaningar han mött i livet i samband med psykisk ohälsa, dödsfall i familjen och spelberoende. Idag vill Christoffer uppmana allt fler att våga prata om sina känslor.

Christoffer har kämpat med sitt inre sedan han var liten. Under sin uppväxt fick han inte den bekräftelsen han behövde från sina föräldrar och hamnade i osunda vänskapskretsar. Han kom tidigt i kontakt med alkohol och slutade bry sig om sin omgivning. Under högstadiet var det mycket skolkande och Christoffer och hans vänner blev utnyttjade av de äldre på skolan.

Startskottet för att våga öppna upp mig

Redan under högstadiet kom Christoffer i kontakt med döden. En av hans vänner tog sitt liv efter att ha fått utstå extrema påtryckningar från sin omgivning. Händelsen var overklig och det är något Christoffer kom att bära med sig resten av livet.

– Jag började gymnasiet på en annan ort och träffade bättre vänner. Det var en ganska bra period. Samtidigt skildes mina föräldrar och jag bar på allt från min uppväxt inom mig och upplevde psykisk ohälsa. En natt rann bägaren över och jag gick in till mamma och öppnade upp mig. Om allt. Det var startskottet för att våga prata om mina känslor och mitt mående.

Christoffer började även öppna upp sig för sin pappa som han tidigare haft en dålig relation med. De byggde upp en ny relation från grunden där de hade öppna konversationer och Christoffer kunde uttrycka sig och sina känslor.

Den psykiska ohälsan kom tillbaka

Efter gymnasiet åkte Christoffer på en språkresa till Spanien i fyra månader för att sedan flytta till Växjö. Där hamnade han ofrivilligt i kriminella kretsar och den psykiska ohälsan tog fart igen.

– När jag åkte hem på helgerna brukade jag lämna ett brev till min mamma där jag skrev ner hur jag kände och mådde. Det var ett rop på hjälp, säger Christoffer.

Christoffer insåg ganska snabbt att det inte var hållbart och ville därför flytta hem igen för att undvika mer oro och ångest.

– Den sommaren gjorde jag ingenting och sedan flyttade jag ner till Spanien. Det var de bästa åren i mitt liv, säger Christoffer.

Mammans cancerbesked

När Christoffer var 25 år gammal valde han att flytta hem till Sverige igen för att börja plugga. Han sökte några utbildningar och kurser och medan han väntade på antagningsbeskedet fick han ett annat besked: hans mamma hade fått cancer i hela kroppen.

– Jag hjälpte henne med allt. Det var otroligt tungt att vara nära sin förälder som tynar bort. Det skapade många tuffa minnen och någon gång här började jag svikta. En dag i november tyckte mamma att jag, min syster och min äldsta bror skulle ta en paus från sjukhusmiljön och gå ut och äta för att sedan komma tillbaka. När vi var på restaurangen ringde hennes sjuksköterska och berättade att hon hade gått bort. Det kändes som att något revs ur kroppen. Det var en hand som drog vårdslöst ut det viktigaste som fanns, berättar Christoffer.

“Om jag drar i ratten så försvinner allt”

Tiden efter mammans bortgång var otroligt tuff. Christoffer bodde kvar i lägenheten och allt blev mörkare och mörkare. I ett halvår efter gjorde han ingenting och processade inte hennes bortgång.

– I maj fick jag ett jobb och sen ett nytt i augusti. Jag skaffade mig en egen lägenhet och min dåvarande tjej som bodde i Spanien flyttade hem till mig. Hon var van vid en storstad och vantrivdes. Jag var den enda som jobbade och när jag kom hem fick jag ta hand om henne också. Samtidigt som jag fortfarande sörjde min mamma. En dag när jag körde bil tänkte jag att om jag bara drar i ratten så försvinner allt detta, säger Christoffer.

Online casino blev bedövningen

För att Christoffer skulle lindra smärtan började han spela online casino, vilket till en början var under kontroll. Han såg det som en verklighetsflykt. Ingen i hans närhet visste om det, men det eskalerade snabbt.

– När vi hade sålt min mammas koloni delade jag och min syster på pengarna. Jag spelade bort 20 000 på tre timmar. Sedan la jag mig på marken och kände fysisk smärta i kroppen. Jag gick ut och satte mig på en bänk och skrev ett brev till mig själv. Där förklarade jag vilken usel människa jag var och att jag inte förstod hur någon ville ha med mig att göra. Jag skrev att det vore bättre om jag försvann.

Christoffer började få panikångestattacker. Han skulle åka på semester med sin flickvän och spelade bort hela semesterkassan. Han fick ringa och bekänna färg, trots att han lovat henne att sluta spela. Samma sak hände sen igen, när han skulle ut och resa med en vän. Spelandet gav honom glädje för stunden och bedövande hans ångest, samtidigt som det blev fruktansvärt jobbigt i längden. Christoffer sökte sedan hjälp inom både vården och stödlinjen.

– Livet pinnade på men jag kände mig inte närvarande. Jag kände mig bortkopplad från mig själv. Min syster påpekade att de inte kände igen mig, att jag var som ett skal. Helt utan liv. Även om jag inte spelade längre, säger Christoffer.

Ännu ett cancerbesked kom

2018 fick Christoffer reda på att hans pappa hade blivit sjuk i cancer. Han var Christoffers sista familjemedlem. Vid den tiden var Christoffer tillsammans med sin nuvarande flickvän som var ett stort stöd för honom.

– Vi tog hand om honom in i det sista. Allt ifrån medicinering, toabesök, mat och att ta sig ut. Det sliter fruktansvärt att vara så nära en sjuk person dygnet runt. Jag bodde där, eller kom tidigt och åkte hem sent. Trots att medicinering kan förändra människor så hade han humorn kvar och vi skrattade mycket tillsammans. Min pappa gick bort senare samma år, då var jag 32 år gammal, säger Christoffer.

“Det kändes som att jag nyktrade till”

Efter pappans bortgång gick livet vidare och Christoffer gick färdigt sin utbildning. Under sommaren 2021 deppade han ihop fullständigt och drällde runt i ett mörker. Han hade läkarkontakt som skrev ut medicin, men det fanns ingen terapeut att prata med. Endast läkaren var Christoffers stöd från vården. Christoffer hade mycket suicidala tankar och kände inget värde med livet. Det fanns ingenting, det var bara ett tomt, stort mörker.

– Efter samtal med min sambo väcktes återigen någonting inom mig. Jag vet inte vad. Det är som att man är berusad och så händer det något plötsligt där man blir tvungen att agera och man nyktrar till väldigt fort. Jag kände att det finns mer av livet. Jag började organisera om hemma i skafferiet och i garderober. Jag åkte ut på dagsturer med min hund och gick långa promenader. Under den här perioden försökte jag få lite perspektiv på livet, säger Christoffer.

Att göra något litet är avgörande

Under våren 2022 började Christoffer söka jobb. Han hittade ett jobb som gjorde honom glad och han såg ljust på framtiden.

– Jag har fortfarande dippar och ångest. De kommer då och då, men jag har inte lika mycket panikångest. Min sambo har också haft det kämpigt och jag försöker vara ett stöd för henne. Vi stöttar varandra och går mot en bättre livskvalitet tillsammans. Men att göra något litet kan vara avgörande. Det kan vara förändringen till något mycket större. Jag kan inte säga att det kommer gå över, men det kan bli bättre, säger Christoffer.

Vi män måste prata mer om vårt mående

Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa som vi som samhälle behöver arbeta bort. Det är inte onormalt eller konstigt att varken må dåligt eller att prata om känslor.

– Det är viktigt att vi avdramatiserar psykisk ohälsa. Särskilt bland män, vi måste våga prata om våra tankar och känslor. Det känns som att många män har inställningen att vi bara ska pinna på. Inget ska kännas. Glöm det – det är en ny dag imorgon. Men vi har också känslor som vi behöver prata om. Till slut fylls bägaren och om man inte pratar om det kan den rinna över. Det kan leda till att man gör saker man sedan kommer ångra och förstorar upp saker till större än vad de egentligen är, säger Christoffer.

Vad skulle du vilja säga till någon med psykisk ohälsa?

– Våga öppna upp dig för någon i din närhet om ditt mående. Du är inte ensam, även om det kan kännas jobbigt så finns det folk som vill lyssna. Försök att göra det du tycker bäst om. Det kan vara allt från att spela dator, gitarr eller fotografera. Håll det vid liv, det var en stor räddning för mig. Ta väldigt små steg och gör någon liten förändring. Små, små steg kan i slutändan ändra ändhållplatsen. Det man egentligen vill är att bryta ett mönster man har skapat. Men det är viktigt att veta att det är okej att vara ledsen. Men stanna inte där för länge, för då kan man gå vilse i sitt mörker. Men det finns en väg upp. Alltid, berättar Christoffer.

Christoffer vill se ljust på framtiden

Christoffer vet inte hur han ser på framtiden men han vill se positivt på den. Det behövs fler hjälpande händer, små gärningar kan betyda väldigt mycket. Att exempelvis le mot någon, ställa sig upp på bussen och öppna dörrar för folk kan betyda mycket mer än vad vi tror.

– Vi får inte glömma att vara snälla mot varandra och mot oss själva. Jag tycker att det är viktigt med återhämtning och egentid. Det är extremt skönt att ibland koppla ifrån sig och vara ute i naturen och känna sig närvarande, säger Christoffer.

Text: Elvira Söderberg