Fanny: Jag sa till min mamma att jag ville dö

När Fanny var 16 år ville hon inte leva längre. Hennes berättelse handlar om att hamna i avgrunden, om vikten av att få en diagnos för att förstå sig själv, om skolans ansvar, om destruktiva självskadebeteenden som avlöser varandra och vägen tillbaka till ett normalt liv igen.

Fanny var 16 år och övertygad om att ingen tyckte om henne och hon tyckte definitivt inte om sig själv. På nätet läste hon om säkra sätt att ta livet av sig på. När Fanny väl hade bestämt sig för att dö och på vilket sätt berättade hon om sina planer för sin mamma. Det räddade hennes liv. Allting gick fort. BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, kopplades in och en sjukskrivning var ett faktum. En utredning gjordes som visade att Fanny har ADHD och OCD. En lång väg med rehabilitering väntade och gjorde att Fanny behövde gå om tvåan på gymnasiet.

Rädd för att bli ensam

Fanny har aldrig gillat att vara själv. Hon har några få personer i sitt liv som betyder allt för henne och som hon knyter hårt till sig. Åsa, Fannys mamma, är en av de viktigaste personerna i Fannys liv.

– Om mamma var bortrest med jobbet fick jag alltid en klump i magen. Jag ville inte sova ensam. Då sov jag hos min syster istället som fick ta över rollen som min trygghet. Det var så mina tvångstankar började. Jag kände ett starkt behov av att ständigt kontrollera var mamma var någonstans. Jag var rädd för att hon inte skulle komma hem eller dö. Om jag hörde en ambulans kunde jag ringa mamma direkt för att kolla så att det inte var hon i ambulansen, säger Fanny.

Känslan av sårbarhet och rädsla för att bli lämnad plågade Fanny.

– Min bror har en egen familj och min lillasyster kommer med största säkerhet också att bilda familj i framtiden. Och när mina föräldrar inte finns längre kommer jag att bli helt själv. Jag fick panik av tanken att alla en dag ska lämna mig, att jag kommer bli ensam kvar för alltid. Därför har jag länge haft en känsla av att jag vill dö före min familj, säger Fanny.

Fanny var inte som alla andra

Skolan har alltid varit utmanande för Fanny. Det var tufft att lära sig i takt som alla andra och matematiken var särskilt svår. Hon kände allt som oftast att hon inte passade in.

– Efter ett år på gymnasiet, 2016, började jag grubbla en massa. Jag hittade inga vänner. Jag kände att ingen tyckte om mig. Jag var aldrig mobbad eller så, men jag passade liksom inte in. För att peppa mig själv intalade jag mig att jag inte var i skolan för att umgås, utan för att lära mig, men det hjälpte inte, säger Fanny.

Gradvis försämring

Sakta, sakta började Fanny att må allt sämre. Försämringen kom gradvis och hon märkte det inte själv.

– Jag varken ville eller orkade gå till skolan, fick panik och gick hem så fort jag var där. Till slut gick jag inte dit alls. Jag var övertygad om att alla hatade mig. Motivationen försvann, jag slutade att motionera och blev mer och mer isolerad.

Trots att Fanny alltmer sällan gick till skolan så var det ingen från skolan som reagerade eller agerade.

– Jag kunde få mejl från vissa lärare, att ”nu har du missat såhär mycket och nu kommer ditt CSN att bli indraget”. Men ingen frågade liksom hur jag mådde och undrade varför jag inte var i skolan, säger Fanny.

Berättade för sin mamma Åsa att hon ville dö

Fanny började känna att det inte längre fanns något att leva för.

– Jag började googla på säkra och skonsamma sätt att dö på och skrev avskedsbrev. Efter att ha legat i sängen gråtandes och orkeslös i två dygn utan att äta kraschade jag. När mamma kom in till mig på kvällen berättade jag att jag inte ville vara här längre, att jag ville dö. Jag hade panik och kunde inte sluta gråta, säger Fanny.

Även Åsa bröt ihop i gråt, men samlade sig och sa till Fanny att de måste söka hjälp på direkten. De klarade inte längre av att hantera situationen själva.

Hjälpen kom snabbt

Allt gick smidigt och fort att få hjälp. En vecka efter att Åsa ringt ”Första linjen”, som erbjuder hjälp för ungdomar vid psykisk ohälsa, blev Fanny inskriven på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin. Fanny och Åsa blev sjukskrivna tillsammans eftersom Fanny inte under några omständigheter fick lämnas ensam.

– Jag ville inte vara där. Jag ville vara död. Men jag fortsatte ändå att gå dit. För mammas skull. Mamma var så ledsen och jag ville inte att hon skulle vara orolig. Jag tänkte att, hjälper terapin så hjälper den. Annars finns det alltid plan B, att ta livet av mig senare. Den planen har jag kvar fortfarande, som en trygghet. Jag vill dö innan min familj. Jag vill heller inte skaffa barn. Jag vill inte ge liv till någon som ska få mina gener.

Att få en diagnos var vändpunkten

På BUP fick Fanny gå KBT, kognitiv beteendeterapi, under en period. Under hela den tiden tvivlade Fanny på om hon någonsin skulle bli frisk och klara sig själv.

– Efter avslutad terapi slutade även min psykolog. I den vevan frågade BUP om de fick göra en utredning på mig. Och det ville jag. Den visade att jag har ADHD, en uppmärksamhets- och överaktivitetsstörning, och OCD, tvångssyndrom. Först blev jag förvånad och kände inte alls igen mig i det. Jag vet andra personer med ADHD och jag är ju inte alls som dem, sådär hyperaktiva. Men när jag väl fick lära mig mer om diagnosen blev det väldigt tydligt. Det blev en vändpunkt skulle man kunna säga. Nu förstår jag mig själv bättre. Jag älskar min diagnos! Understryker Fanny.

Gruppterapi med andra i samma situation

Efter att Fanny fick sin diagnos började hon att gå i gruppterapi med andra personer som var i samma situation.

– Först förstod jag inte varför någon skulle vilja lyssna på mig. Men jag gav det en chans och det är bland det bästa jag har gjort. Det var verkligen så himla bra. Det hjälper att höra andra dela med sig av tips och strategier för hur man kan tänka i olika situationer. Sen kom Covid-19 och det gjorde att gruppterapin avslutades, säger Fanny.

Skolans brist på stöd och engagemang

Under hela uppväxten har Fanny försökt att jobba i samma takt och nivå som alla andra i skolan. Men det var för svårt och gjorde henne utmattad.

– Jag har ju alltid haft ADHD, även innan jag fick diagnosen. Skolan borde ha varit mer uppmärksam på detta. Jag och mina föräldrar har haft många möten med mina lärare genom åren om mina svårigheter och behov av stöd, speciellt i matematik. Men jag fick aldrig någon särskild hjälp. Mamma gjorde allt hon kunde för att jag skulle få mer stöd i skolan, men det blev tyvärr inte så, säger Fanny

När Fanny gick om tvåan på gymnasiet och började en ny klass, möttes hon av ett svalt bemötande från sina klasskamrater i korridorerna.

– Jag fick panik när jag träffade mina gamla klasskompisar första gången efter händelsen, för de visste inte varför jag hade varit borta, att jag hade varit sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. De trodde bara att jag hade skolkat. I korridorerna hälsade de inte ens på mig. Det var så jobbigt att jag ringde min mamma och syster innan vissa lektioner för att lugna ner mig. Ibland fick jag ta ångestdämpande inför vissa lektioner. Ju mer jag kom in i den nya klassen, desto mindre brydde jag mig om den gamla. Jag hade önskat att min lärare hade informerat min förra klass, säger Fanny.

Det är tydligt att skolan behöver ta ett större ansvar och utbilda sina lärare i psykisk ohälsa och självmordsprevention.

– Självmord går att förhindra. Att fråga hur någon mår räcker långt. Och genom att lärare får mer kunskap, kan de upptäcka psykisk ohälsa innan det hinner gå för långt, säger Fanny.

Självskadebeteenden som avlöser varandra

Även om Fanny mådde bättre efter sin terapi och efter att ha börjat i ny klass, hade hon fortfarande svårigheter. Självmordsplanerna var för visso lagda på is, men viljan att göra sig själv illa var fortfarande närvarande.

– Jag började skada mig själv. Så fort jag hade gjort något dåligt som jag tyckte att jag borde skämmas över, straffade jag mig själv. I början kändes det bra. Jag förtjänade liksom att ha ont. Men en dag fick jag inte längre något ut av det, och då slutade jag, säger Fanny.

Men istället för att lägga det destruktiva beteendet helt bakom sig, hittade Fanny nya sätt att skada sig själv på.

Att se till att inte hamna i det svarta hålet igen

Trots att Fanny har kvar ett destruktivt beteende mår hon bra.

– Jag kommer att söka hjälp för mitt självskadebeteende. Jag ser ju mönstret, att jag ersätter det ena destruktiva beteendet med det andra. Men jag mår bra. Det är första året jag kan säga det utan att addera ett ”men” efter. Två nära vänner finns alltid där för mig och med dem kan jag vara öppen om hur jag mår. De vågar ställa frågor, säger Fanny.

Fanny har turen att vara verbal och ha lätt för att prata om sina känslor. Det har gjort att hon har fått den hjälpen hon behöver. Om hon börjar att må dåligt igen vet hon att det finns hjälp att få och hur hon ska gå till väga.

– Jag brukar vara rädd när hösten närmar sig. Detta blir femte hösten som jag hoppas att jag inte ska trilla dit, i det svartaste hålet man någonsin kan hamna. Jag är duktig på att visa känslor och prata, det är en stor fördel. Verktygen jag fått sitter i bakhuvudet. Sen försöker jag att träna, äta och sova bra, säger Fanny.

Jobbar fortfarande på att tycka om sig själv

I svaga stunder tror Fanny fortfarande inte att någon tycker om henne. Hon beskriver det som att hon har bra självförtroende men dålig självkänsla.

– Vad jag tycker om mig själv hänger ihop med mina prestationer. Om jag gör något bra och får bekräftelse av andra är jag nöjd med mig själv. Jag jobbar på att tycka om mig själv ändå, att jag är bra som jag är oavsett vad jag presterar. Jag försöker tänka att jag är viktig för andra människor och att jag fyller en funktion, säger Fanny.

Omgivningens ansvar

Fanny skänker en tanke till de introverta människor som mår dåligt, som inte förmår sig att be om hjälp, som inte har lätt för att öppna upp sig. Under pandemin har många blivit alltmer isolerade. Därför är det extra viktigt att ha någon att prata med.

– Här har omgivningen ett stort ansvar. Jag har en vän som är väldigt introvert och som har varit i samma situation som jag. Man måste våga fråga, vara på. Inte ge upp. Och framförallt, inte lämna någon ensam där det finns minsta misstanke om självmordstankar. Våga larma 112 om du är väldigt orolig för någon. För människor som inte har någon att öppna upp sig till vill jag säga att det finns människor överallt att vända sig till. Våga be om hjälp! Det finns också alltid nummer du kan ringa. Och nu även gula bänkar att sätta sig på.

Text: Lina Andréasson