Ulrike: Jag vill mer än att bara vara vid liv

Ulrikes pappa dog dagen efter hennes sexårsdag och rädslan för att bli lämnad av dem hon älskar blev påtaglig. Hennes berättelse handlar om hur det är att leva med en återkommande depression, om att hamna i ekonomisk knipa, om att våga ta emot och be om hjälp, om modet att våga byta riktning i livet och om hennes kamp att vilja leva och inte bara vara vid liv.

Som 11-åring hade Ulrike sina första självmordstankar. Tonåren kantades av vinterdepressioner som vid 20-års ålder blev bestående året runt. Ambitiösa försök till att studera och följa sina storslagna planer raserades gång på gång på grund av utmattning, depression och psykisk misshandel av tidigare pojkvänner. För tre år sen var det nära att Ulrike gav upp.

En tuff början

Ulrikes pappa dog dagen efter hennes sexårsdag. Tidigt började rädslan för att bli lämnad av de hon älskar att plåga henne. Livet gick vidare, så som det ofta kan göra för barn, men många var de kvällar då hon saknade sin pappa extra mycket. Trots att Ulrikes mamma var ensamstående förälder till Ulrike och hennes lillasyster, med tajt ekonomi, gav hon ändå sina barn än trygg och fin barndom.

När Ulrikes bästa kompis av olika orsaker bytte skola i femte klass blev det väldigt tufft för Ulrike. Ännu en gång blev hon lämnad av någon hon älskar.

– Jag blev otroligt ledsen. Efter den här perioden fick jag stundtals perioder då jag kände meningslöshet. Jag hade lätt för att ifrågasätta meningen med livet. När jag var 11 år kände jag för första gången att jag inte ville leva längre, säger Ulrike.

Den första vinterdepressionen blev återkommande och sedan permanent

När Ulrike var 16 år fick hon sin första vinterdepression, som sedan återkom varje vinter fram tills 20 års ålder.

– Jag kunde stirra ner i skrivbordet i flera timmar utan att förstå varför. Men eftersom utmattningsdepression redan hade drabbat familjen, började jag förstå att det kunde röra sig om en vinterdepression. När jag var 20 år gick den aldrig över. Sommaren kom och jag tänkte: varför mår jag fortfarande såhär? Jag minns att jag tänkte att jag hade förbrukat all den lycka som egentligen skulle räcka hela livet, säger Ulrike.

Drog till Berlin med hopp om att få ordning på tillvaron

När Ulrike var 21 år drog hon till Berlin för att läsa historia på distans, men det gick sådär.

– Jag var deprimerad vilket gjorde att jag inte orkade slutföra kursen. Dock fortsatte CSN att rulla in utan att jag satte stopp för det. Jag kunde sova hela dagarna och vara uppe hela nätterna. Jag mådde skit, drack och rökte på balkongen. Efter ett halvår flyttade jag till Malmö, säger Ulrike.

Svartsjuk och kontrollerande pojkvän

Väl i Malmö träffade Ulrike en kille, Tom. Han var sjukligt svartsjuk och kontrollerande, dessutom hade han dålig impulskontroll.

– Han blev våldsam när saker och ting inte gick hans väg. Om jag umgicks med kompisar och inte svarade när han ringde, som han kunde göra 800 gånger på en kväll, anklagade han mig för att vara otrogen, säger Ulrike.

Ytterligare ett försök till studier

Ulrike försökte få ordning på tillvaron och började läsa en kurs i islamologi.

– Samma sak hände igen. Jag orkade inte slutföra kursen och började förlika mig med att må dåligt eftersom jag ansåg att jag hade förbrukat min lycka. Även denna gång fortsatte CSN att rulla in, säger Ulrike

Träffade en läkare som såg henne

På hösten när Ulrike var 21 år fick hon urinvägsinfektion och gick till doktorn. Då träffade hon en läkare som verkligen såg henne och frågade: Ulrike, hur mår du egentligen?

– Det brast för mig. Jag förklarade allt, hur jag mådde och vilka tankar jag hade. Jag sa att jag var rädd för att bli lämnad av de jag älskar och att jag inte orkade leva mer, säger Ulrike.

Ulrike fick fylla i ett frågeformulär. Det konstaterades ganska snabbt att hon var deprimerad.

– Läkaren föreslog att jag skulle påbörja medicinering, men jag sa: ”nej, aldrig i livet!”. Men läkaren sa lugnande: ”Men Ulrike, om du hade haft diabetes, skulle du inte ta ditt insulin då? Den här medicinen rättar till ämnena i kroppen så att du kan hålla näsan ovanför vattenytan.”

Efter samtal med sin mamma, som höll med läkarens inrådan, förstod Ulrike att medicinen faktiskt var ett bra val. Det blev starten på en något bättre period. Medicinen gjorde snart skillnad och Ulrike fick en psykolog att gå till.

– Jag gick dit några gånger men kemin stämde liksom inte, säger Ulrike.

Flydde igen – den här gången till Norge – förhållandet med Tom hängde på en skör tråd

Ulrike slutade att gå till psykologen. Eftersom hon inte hade något jobb eller orkade slutföra islamologin behövde hon en sysselsättning för att kunna försörja sig. När hon var 22 år åkte hon till Norge för att arbeta på ett fjällhotell i två månader.

– Tom var förstås vansinnig för att jag åkte till Norge där han inte kunde kontrollera mig. Han dumpade mig kort därefter över Skype, säger Ulrike.

Efter två månader i Norge kom Ulrike hem till Helsingborg igen. Hon flyttade in i en trevlig etta på Söder. Men det dröjde inte länge innan Ulrike blev tillsammans med Tom igen.

– Det höll i ytterligare åtta månader, men sen orkade jag inte med hans kontrollerande beteende längre. Eftersom jag var så himla rädd för honom, gjorde jag slut med honom per telefon när jag visste att han satt på ett tåg på väg bort. Under flera månader efteråt kände jag mig bevakad och drog ner persiennerna, säger Ulrike.

Som 23 åring blev Ulrike sjukskriven första gången – testade gruppterapi

En tid efter Norge började Ulrike jobba på en kundserviceavdelning på ett stort företag i Helsingborg.

– Eftersom jag åt medicin var jag tvungen att ha regelbunden läkarkontakt. Läkaren märkte att jag mådde psykiskt dåligt, sjukskrev mig och erbjöd mig gruppterapi. Dock tog det ett halvår för Försäkringskassan att bevilja mig sjukpenning. Under den tiden fick jag söka mig till Socialtjänsten för bidrag.

– Gruppterapin tillsammans med andra människor som också led av depression av olika anledningar var så himla bra. Vi blev en tajt grupp och mot slutet av terapin så var alla väldigt mycket gladare och mådde bättre, säger Ulrike.

Nästa stopp – Edinburgh

För första gången på väldigt länge kände Ulrike sig som sig själv.

– Jag hade fått ett bättre självförtroende och började ta för mig mer. Det var dags för ett nytt äventyr, denna gång i Edinburgh. Jag började jobba på ett café där jag kom att stortrivas och fick vänner för livet som jag än idag har kontakten med. Anton, världens charmigaste man, tog mig med storm och fick mig att bli förälskad i honom. Senare skulle han komma att utsätta mig för psykisk misshandel, men det visste jag inte där och då. Jag slutade med min medicin eftersom jag tyckte att jag mådde bra, säger Ulrike.

Krav på återbetalning från CSN – fick återvända hem igen

Efter nästan ett år i Edinburgh var Ulrike tvungen att flytta hem till Sverige igen. Ett krav på återbetalning från CSN hade kommit. Med den ringa lön Ulrike hade som servitris i Edinburgh skulle hon inte klara av att spara ihop till kravet.

– Jag började jobba i en matsal på ett globalt företag här i Helsingborg. Eftersom jag aldrig har haft några sparade pengar utan bara precis fått det att gå runt, var det en lång uppförsbacke. Men efter ett år lyckades jag betala av hela skulden till CSN och även några andra skulder till vänner som jag hade. Jag var verkligen stolt över mig själv som klarade det, säger Ulrike.

Under tiden som Ulrike jobbade i matsalen hade hon ett distansförhållande med Anton. När skulden var betalad flyttade hon tillbaka till Edinburgh igen.

Tillbaka till Edinburgh igen följt av ett halvår av psykisk misshandel

– När jag flyttade ihop med Anton började han visa sitt rätta jag. Till skillnad från Tom hade Anton fullständig självkontroll. Han var psykopat, manipulativ, kontrollerande och beräknande. Jag blev rädd för Anton. Under ett halvårs tid nötte han ner mig strategiskt och fick mig att känna att jag inte var vatten värd. Jag vägde 44 kilo när det var som värst, säger Ulrike.

Julen 2014, när Ulrike var 26 år, hälsade hennes mamma på i Edinburgh.

– Mamma fick mig att öppna ögonen och gav mig kraft att boka en flygbiljett hem. Resan skulle ske när jag visste att Anton skulle åka iväg på skidresa med sina kompisar. Den åttonde januari 2015 åkte jag därifrån, säger Ulrike.

Flydde undan känslorna och började studera till landskapsarkitekt

Det Ulrike hade varit med om gjorde för ont. Hon tryckte undan allt hon någonsin känt och gick tillbaka till det gamla jobbet i matsalen.

– Jag fick en fast tjänst för första gången i mitt liv. Plötsligt var jag inte längre beroende av andra. Jag kunde försörja mig själv och kände jag mig nästan euforisk. Drömmen om att gå på Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp slog in och jag började läsa som landskapsarkitekt. Äntligen skulle allt ordna sig, säger Ulrike.

Efter en termin i Alnarp kom allt ikapp henne.

– Jag drabbades av sömnlöshet för att jag var arg på mig själv för att jag låtit Anton behandla mig så illa under så lång tid men också på Anton för att han tagit sig rätten över mitt liv, säger Ulrike.

Först under den andra terminen på Alnarp sökte Ulrike hjälp för sin sömnlöshet. Hon fick sömnmedicin och antidepressiva tabletter utskrivet, efter att ha varit utan medicin i fyra år.

– Jag mådde skit. Ändå klarade jag av mina kurser under den andra terminen i något slags drogpåverkat tillstånd. Till slut gjorde sömnmedicinen mig alldeles avdomnad, säger Ulrike.

Under det andra året på Alnarp, i en tid då Ulrike fortfarande var under isen, träffade hon sin Olle. Det tog lång tid innan hon kunde lita på att han är snäll och inte en psykopat som Anton.

Hoppade av sin utbildning och blev sjukskriven

Efter fyra terminer gav Ulrike upp Alnarp eftersom hon mådde alldeles för dåligt, och gick därför tillbaka till sitt jobb i matsalen under ett halvårs tid. I november 2017 blev det för mycket. Ulrike kraschade och blev sjukskriven på grund av utmattning och depression. Sjukrivningen gick från veckor, till månader, till år. Idag är Ulrike fortfarande sjukskriven och kämpar med att arbetsträna i en bokhandel. Mer än halvtidsarbete orkar hon inte.

– När jag var yngre fanns det mer underliggande energi kvar och det var lättare att komma tillbaka till full fart. Men den här gången tar det lång tid, och att jag har svårt att acceptera det gör saken bara ännu värre. Jag identifierar mig som en akademiker och har stora drömmar, drömmar jag inte är redo att ge upp. Men kroppen vill inte vad jag vill, säger Ulrike.

En dag för tre år sedan ville Ulrike ta livet av sig

Ulrike bor sedan fyra år tillbaka utanför Göteborg tillsammans med sin Olle i ett kollektiv. För tre år sedan bytte Ulrike sin antidepressiva medicin eftersom den gamla inte längre gav någon effekt.

– Jag var svajjig i mina känslor på grund av medicinbytet. Samtidigt bodde det ett par i kollektivet som förpestade allas tillvaro. Vi hade just skaffat vår hund Matisse, men han tydde sig mer till Matilda, en kvinna i kollektivet. Jag kände mig värdelös som inte ens kunde ta hand om min hund, säger Ulrike.

En kväll hade Ulrike och Olle två vänner över på middag.

– Efter lite för mycket vin började jag och Olle bråka och säga saker vi inte menade. Vännerna gick hem och Olle la sig. När jag framåt natten också skulle lägga mig, låg inte Matisse på min säng som han brukade. Han var hos Matilda istället. Då bröt jag ihop, säger Ulrike.

– Det var som att alla känslor kom ikapp mig. Jag var fortfarande i en uppbyggnadsprocess eftersom Anton hade förstört allt som var jag. Inte heller hade jag accepterat att jag var sjukskriven och att kroppen inte kunde göra saker som min hjärna ville. Det kunde ta flera minuter att knyta skorna. Jag visste inte längre vem jag var. Jag grät och grät och grät, fortsätter Ulrike.

Ulrike gick ner till köket för att göra slut på sitt lidande. Men något stoppade henne. På vägen lyckades hon mobilisera sig.

– Jag ringde 112 och sa att jag skulle ta livet av mig. De kopplade mig till psykakuten som sedan skickade en ambulans. Det kändes som en evighet innan de kom, säger Ulrike.

Väl på psykakuten blev Ulrike inskriven och fick träffa en läkare.

– Jag var helt uttömd på känslor. Läkaren gjorde bedömningen efter vårt samtal att jag inte var suicidal längre och skrev ut mig. Jag messade Olle som kom och hämtade mig. Han ringde till min syster och mamma eftersom jag inte orkade göra det själv. Mamma var ett enormt stöd, även om det förmodligen var oerhört smärtsamt för henne, säger Ulrike.

Just nu och framtiden

Idag mår Ulrike okej och försöker hitta en ny riktning i livet.

– Tre utbildningar har jag påbörjat, ingen har jag slutfört. Jag har alltid tänkt att jag ska bli akademiker och göra något värdefullt för världen. Hela min identitet sitter i min intelligens, men jag inser att jag aldrig kommer att högprestera inom FN, doktorera i historia eller arbeta som landskapsarkitekt. Nu måste jag hitta en ny riktning och identitet. Men jag ger inte upp. Jag vill göra något meningsfullt utifrån mina nya förutsättningar.

Trots stunder av total meningslöshet och fullständigt mörker vill Ulrike fortsätta kämpa, leva, vara och finnas till. Ulrike betonar vikten av att ha en och samma läkare som kan din historia väl. Det bidrar till trygghet och gör att du som patient inte behöver återberätta och skapa ett nytt förtroende vid varje nytt vårdtillfälle. På så sätt kan fokus ligga på att skapa en bra framtid istället för att traggla i det förflutna.

– Det finns, oavsett om man vill eller inte, söker eller inte, alltid nya personer, ny kunskap, nya erfarenhet och insikter som föder nya idéer, nytt driv, ny energi och nya skäl att leva. Utan hjälp hade jag inte levt. Jag kanske hade varit vid liv, men jag hade inte levt. Nu kan jag ändå se framtiden an. Med hjälp släpper jag inte känslan av att jag kan och att jag vill, säger Ulrike.

Fotnot: Tom och Anton heter egentligen något annat.

Text: Lina Andréasson