Åsa: Min dotters öppenhet om sina självmordsplaner blev räddningen

På gymnasiet hamnade Åsas dotter Fanny i en mörk period. Åsa berättar om hur det är att vara mamma till ett suicidalt barn och hur det påverkar den övriga familjen. Om vikten av att få en diagnos och snabb hjälp samt att stolt stå upp för sin berättelse utan att känna skam.

Genom att ta livet av sig tänkte Åsas dotter Fanny att alla, inklusive hon själv, skulle få det mycket bättre. Tack vare att Fanny berättade om sina planer kunde Åsa agera innan det var försent. Idag mår Fanny bra och har hittat glädjen i livet igen.

Ett känsligt barn

Åsas dotter hade alltid varit ett känsligt barn som tidigt utvecklade olika typer av tvångsbeteenden.

– Jag tänkte aldrig på att det låg en diagnos bakom Fannys beteende. Jag tänkte bara att hon var en orolig själ. Hon kunde ringa och kolla så att jag var okej så fort hon hörde en ambulans, säger Åsa.

På gymnasiet blev livet svårt

Under andra året på gymnasiet blev Fannys tankar allt mörkare. Hon fastnade i ritualer och tvångsbeteende som begränsade henne i vardagen.

– Fanny ville att jag skulle ligga hos henne varje kväll, annars kunde hon inte sova. Och varje morgon plattade hon håret. Om det regnade kunde hon inte gå till skolan för då skulle håret inte vara platt och snyggt nog. Trots hennes tvångsmässiga beteende så förstod jag ändå inte hur allvarligt det var ställt, säger Åsa.

Många var de kvällar och nätter då Fanny berättade att alla, inklusive henne själv, skulle få det bättre om hon ”försvann”. Hon berättade om sina planer i detalj, hur hon skulle gå till väga och på vilket sätt det skulle ske.

– Först när Fanny rakt ut berättade att hon ville ta livet av sig förstod jag allvaret. Jag ringde ”Första linjen”, som erbjuder hjälp för ungdomar vid psykisk ohälsa, på direkten och fick prata med en klok kvinna som betonade att konkreta självmordsplaner och dålig impulskontroll var en väldigt dålig kombination. Vi fick en akuttid på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, bara en kort tid därefter, säger Åsa.

En diagnos rätar ut många frågetecken

Efter mötet med BUP blev Fanny akut sjukskriven. Hon fick medicin och Åsa fick vabba för att Fanny inte skulle lämnas ensam. Diagnosen där och då var en utmattningsdepression, vidare utredning som gjordes visade att Fanny hade ADHD, en uppmärksamhets- och överaktivitetsstörning, och OCD, tvångssyndrom.

– Att få en diagnos är viktigt för att få rätt hjälp. Det ger också en förklaring till varför du hamnar i vissa situationer. Fanny var inte bara slarvig eller lat. Det fanns en orsak till hennes beteende. Under hela grundskolan fick vi höra hur glad och populär Fanny var. Den bilden skolan målade upp av Fanny kände vi inte igen hemma. Hemma var det alltid kaos. Med diagnosen föll många pusselbitar på plats. Jag kan känna en enorm skuldkänsla över att vi lät det gå så långt, att vi inte sökte hjälp tidigare, säger Åsa.

Vägen tillbaka

Under det halvår som Fanny var sjukskriven gick hon inte i någon klass. Skolan lät henne göra vissa skoluppgifter ändå, i hennes egen takt och utan krav. Att gå om tvåan var ett gemensamt beslut.

– Fanny tyckte det var skönt att börja om på nytt, i en ny klass, säger Åsa.

Fanny fick bra stöd av en psykolog via BUP hela vårterminen 2017.

– Från att vara övertygad om att självmord var rätt utväg uttryckte nu Fanny att det endast var ”plan B”.

Åsa och hennes man blev erbjudna samtal med en kurator på BUP men valde att avböja. De ville att alla resurser skulle gå till Fanny och andra som hade mer akuta behov.

– Där och då kände jag och min man inget behov av att prata med någon. Min arbetsgivare var generös och erbjöd mig att gå till en psykolog fem gånger vilket jag tacksamt tog emot, däremot var jag inte redo och mottaglig för att ta tag i mitt eget trauma. Det är först på senare tid, efter att ha fått distans till allting, som jag har känt ett behov av att prata om mina upplevelser. Fannys lillasyster blev dock aldrig erbjuden något stöd, så det har även hon på senare tid tagit tag i på eget initiativ, säger Åsa.

Idag mår Fanny bra och lever ett normalt liv.

– Jag är inte längre orolig över att Fanny ska ta livet av sig. Men självklart är alarmklockan alltid på, särskilt med tanke på hennes diagnoser.

Hela familjen drabbas

När en familjemedlem lider av psykisk ohälsa påverkar det hela familjen på olika sätt.

– Jag var borta mycket från jobbet för att finnas där för Fanny. Det blev svårt att räcka till och vara en närvarande mamma till min andra dotter. Det blev liksom en konstig dynamik i familjen med ”rivalitet” mellan mina döttrar. Tiden räckte inte till och situationen tärde verkligen på hela familjen.

Att prata om psykisk ohälsa räddar liv

Åsas familj bestämde sig tidigt för att de inte skulle känna någon skam över vad de hade varit med om.

– Ensam är inte stark. Vänta inte med att be om hjälp. Vi måste våga prata om det här. Det finns inget skamfyllt i att må psykiskt dåligt. Fler i min närhet har öppnat upp sig om sina erfarenheter efter att de har hört mig berätta. När jag var yngre var jag en person som aldrig öppet skulle visa att jag mådde dåligt. Då tyckte jag att ”det bara är att bita ihop”. Jag har blivit mer transparent nu. Att prata om psykisk ohälsa räddade min dotters liv. Vi hade turen att Fanny var öppen med sina planer.

För två år sedan var Åsa med om att en kollega tog livet av sig två månader efter att hennes make hade dött. Ingen på arbetsplatsen hade anat något eftersom kollegan inte hade visat några tecken på att hon mådde så pass dåligt.

– Det var en total chock. Det är så oerhört onödigt och ledsamt. Hon var bara 29 år gammal. Något jag har lärt mig och som jag vill förmedla vidare är att fråga en gång extra. Att våga ställa de obekväma frågorna. Och våga stanna kvar och lyssna på svaren. Fråga igen och igen. Rätt var det är så öppnar personen sig, säger Åsa.

Psykisk ohälsa slår skoningslöst mot alla samhällsskikt

Det finns felaktiga föreställningar om att det bara är en viss typ av människor som tar livet av sig.

– Det spelar ingen roll om du bor i villa eller i en container, är rik eller fattig, ung eller gammal. Psykisk ohälsa kan drabba oss alla. Ingen kan garantera att det inte händer dig eller någon i din närhet, säger Åsa.

Samhällets och skolans ansvar

Skolan behöver bli bättre på att uppmärksamma diagnoser tidigare. Mer resurser behövs.

– Eftersom flickor generellt sätt inte tar lika stor plats som pojkar, är lätt hänt att flickor får sina diagnoser senare. Därmed krävs större kunskap bland lärare om psykisk ohälsa och olika diagnoser. Det kostar naturligtvis samhället med ökade resurser inom skola och psykiatri, men vi räddar liv och sparar pengar i slutändan eftersom det skulle bli ännu dyrare om vi i efterhand måste ta hand om alla de föräldrar som förlorar sina barn i suicid. Vi måste tänka långsiktigt och förebyggande, säger Åsa.

Text: Lina Andréasson