Rebecca: Min pappa dog helt i onödan

En morgon innan jobbet knackade polisen på Rebeccas dörr och berättade att hennes pappa tagit livet av sig. Hon blev kvar med ett brev och en massa frågor. Läs hennes berättelse om att bli lämnad och vikten av stöd från omgivningen, om att vilja leva och inte bara överleva och om kampen för att tvätta bort stigmat kring psykisk ohälsa.

När Rebecca var 24 år dog hennes pappa i självmord. Polisen knackade på dörren en vardagsmorgon innan jobbet och gav det tunga beskedet. Hon fick ett brev och blev lämnad kvar med en massa frågor. Varför hade han inte sagt hur dåligt han mådde? Några år senare tog en kollega och vän livet av sig. Allt bubblade upp till ytan igen. Hur många ska behöva dö helt i onödan?

En generation som inte gärna pratar om sina känslor

Rebeccas pappa tillhörde en generation män som inte gärna pratade om sina känslor. Han uppfostrades till att sköta sig själv och inte be om hjälp i onödan. Rebeccas mamma dog i cancer redan 1991, något som satte djupa spår i hennes pappa.

– Pappa pratade inte med mig om det svåra och jobbiga kring mammas död. Det var ett ämne vi inte vidrörde. Professionell hjälp fanns inte i hans värld och jag tror inte att han någonsin kom ur den värsta sorgen. Jag var så liten när mamma dog, men jag har fått berättat för mig att de var varandras stora kärlekar, säger Rebecca.

Vaknade av att polisen knackade på dörren

Denna vardagsmorgon hade Rebecca sovmorgon och skulle inte börja jobba förrän lite senare på förmiddagen. När det knackade på dörren öppnade Rebecca yrvaket.

– Framför mig stod två poliser och sa ”Vi har hittat din pappa i sin bil”. Jag förstod inte vad de menade, kopplade inte alls att det kunde handla om ett självmord. Poliserna såg besvärade ut och sa att pappa var död. Jag bröt ihop i total chock, säger Rebecca.

Avskedsbrevet

Samma eftermiddag som dödsbeskedet fick Rebecca avskedsbrevet överlämnat av polisen.

– I brevet sa pappa förlåt för att han inte orkade mer. Han skrev att han hade hamnat i en ekonomisk situation som senare visade sig, med lätthet hade kunnat lösas. Det kändes inte som att det var den enda förklaringen. Jag tror helt enkelt inte att han repade sig igen efter mammas död. Han hade inga nära vänner eftersom han stötte bort dem när mamma dog. Egentligen var pappa en social person som älskade uppmärksamhet, säger Rebecca.

Pappan verkade lycklig

De sista åren innan Rebeccas pappa dog hade han träffat en ny kvinna, Agneta.

– Pappa var glad det sista året. Han och Agneta hade mycket gemensamt och verkade trivas väldigt bra ihop. Det kändes som att pappa mådde bra. Trodde jag. Om det hade hänt tidigare i hans liv, i perioder kantade av destruktivt beteende, hade det varit lättare att förstå. Nu när han mådde bra så verkade det inte logiskt att ta livet av sig, säger Rebecca.

Ingen i omgivningen märkte något.

– Jag har känt mig både arg och ledsen för att pappa inte kunde släppa stoltheten och be om hjälp. Vi är många som hade kunnat hjälpa honom. Han hade ju mig, Agneta, mina kusiner och sina kollegor som tyckte så mycket om honom. Det gör mig så ledsen att han kände sig ensam, säger Rebecca.

En avskedsturné

Rebecca minns det sista telefonsamtalet med sin pappa.

– Dagen innan pappa dog pratade vi i telefon. Han lät annorlunda. Han sa att han var sjuk och därför var hemma ifrån jobbet. Jag tänkte inte mer på det, men i efterhand förstår jag att han var ledsen och nedstämd för att han visste att det var vårt sista samtal, säger Rebecca.

Av släktingar har Rebecca fått berättat att hennes pappa hade hälsat på dem nära inpå självmordet.

– Ingen tänkte där och då på att det i själva verket var en avskedsturné. Han ville säga hejdå, säger Rebecca.

Att vara den som blir ensam kvar

Rebecca har inga syskon. Med båda föräldrarna döda var hon nu ensam kvar.

– Det var tungt att bära. Jag var liksom själv i alla beslut. Min pappa var inte alltid den perfekta föräldern men han var ändå alltid där för mig, så det blev väldigt tomt, säger Rebecca.

Bara dagar efter självmordet blev Rebecca erbjuden samtalsstöd men där och då var hon inte redo för det.

– Det var för nära inpå händelsen. Jag ville bara vara med närmsta familjen och vännerna. Sen blev jag inte tillfrågad igen. Varken från polisen eller psykiatrin. Det hade varit bra med någon form av systematisk uppföljning när man tackar nej vid den första kontakten, säger Rebecca.

Rebeccas räddning var stödet från familj och nära vänner som hela tiden fanns där.

– Vad man behöver för stöd är naturligtvis individuellt, men direkt efter en tragedi måste den närmsta omgivningen vara på. Du kanske känner och tror att du inte behöver någon hjälp, men det gör du.

Ibland är det skönare med direkta frågor än att starta ett samtal själv.

– Folk kunde komma fram till mig och säga: ”Jag har hört om din pappa, vad jobbigt”. Jag har alltid tyckt att det är skönare när folk frågar så att jag slipper ta initiativet att berätta själv, för då blir folk ganska obekväma och vet inte vad de ska säga. Det blir en jobbig situation för båda, säger Rebecca.

En kort tid därefter gjorde Rebeccas sambo slut. Han som hade varit en trygg punkt när hennes pappas dog.

– Jag var på botten. Det gick inte längre att blunda för allt jag varit med om. Jag gick till en psykolog en dag i veckan under ett års tid. Till slut blev jag trött på sorgen och kom ut på andra sidan. Jag gick från att knappt överleva till att börja leva, säger Rebecca.

Utöver professionell hjälp betonar Rebecca stödet från omgivningen.

– Det var en del vänner som föll bort. De blev obekväma och drog sig undan. Stödet jag fick från närmsta familj och vänner var a och o. Utan dem vet jag inte hur jag skulle ha kommit ur den mörkaste sorgen. Jag vill verkligen betona att det är bra att tränga sig på. Står du någon nära som varit med om ett trauma, se till att personen får mat i sig även om hen inte är hungrig. Var nära hela tiden, säger Rebecca.

En tsunami av tunga händelser och vägen tillbaka

Fyra år efter pappans död tog en bekant till Rebecca livet av sig. En händelse som rev upp gamla sår.

– Mina nära vänner var nära vän med Johan och jag kände även hans föräldrar. Du återupplever din egen historia när något sådant här händer, speciellt om du inte har bearbetat ditt eget trauma, säger Rebecca.

Hösten 2019 dog Rebeccas kollega och vän, i självmord. Hon tog livet av sig två månader efter att hennes man hade dött efter en tids sjukdom. Att kollegan hade tagit sitt liv kom som en chock för Rebecca. Hon hade inte ens hunnit fylla 30 år. De var i ungefär samma ålder och hade spenderat mycket tid tillsammans.

– Första veckan efter hennes död tände vi ljus på jobbet och pratade mycket om händelsen tillsammans. Begravningen hölls med den närmsta familjen. Eftersom vi kollegor inte fick vara med var vi några som ville hedra henne genom en tyst minut på arbetsplatsen, men vår arbetsgivare sa nej till det. När den första veckan hade gått kändes det som att allt var bortglömt. Ingen pratade om kollegan mer. Inte heller om psykisk ohälsa och hur det kan förebyggas, säger Rebecca.

Psykisk ohälsa på arbetsplatser

Ju större arbetsplats desto större risk är det att någon mår dåligt. Om man skrapar på ytan kan man upptäcka både det ena det andra, som exempelvis utmattningssyndrom, ångest och autism.

– Jag önskar att det hade funnits en enhetlig plan för alla arbetsgivare i Sverige, där man på ett systematiskt sätt arbetar förebyggande för att fånga upp människor som mår dåligt. Man kanske kan ha temaveckor med gästföreläsare och olika gruppövningar. Likväl som att det finns riktlinjer för ergonomi på en arbetsplats borde det finnas riktlinjer för förebyggande åtgärder och hantering av psykisk ohälsa. Om någon får cancer får den personen allas sympatier, men när någon får en utmattningsdepression så är det knappast samma reaktioner, säger Rebecca.

Bättre stöd för suicidöverlevare

Rebecca berättar att hon i perioder har känt ett behov av att prata med människor som delar samma upplevelser men att det har varit svårt att finna grupper för detta.

– Ett tag var jag med i SPES, en förening för suicidöverlevande. Jag insåg ganska snabbt att det mestadels var föräldrar till barn som hade tagit livet av sig, och det var ju något helt annat än vad jag varit med om. Efter en tid kände jag att det inte gav mig så mycket mer eftersom jag inte kunde relatera till deras sorg. Det saknades en grupp för personer som hade förlorat en förälder i suicid, säger Rebecca.

Vill hjälpa andra

Rebecca berättar om Tjejzonen, en ideell stödorganisation på nätet som hon under ett års tid engagerat sig i. Där blir du tilldelad en ”stora- och lillasysterrelation”. Rebeccas tilldelade ”lillasyster” hade ätstörningar och de hade inbokade digitala möten varje vecka.

– Det var ett intressant sätt att vara stöd och engagera sig i andra människors liv. Jag fick faktiskt ett meddelande av henne precis innan sommaren där hon skrev att hon blivit friskförklarad och att hon var tacksam för de samtal som vi har haft tillsammans. Fler initiativ som detta borde finnas, säger Rebecca.

När ett liv slocknar på grund av självmord är det ett liv för mycket. Därför hoppas Rebecca att hennes erfarenheter kan hjälpa andra.

– Jag vill att det ska komma något gott ur pappas, kollegans och Johan död, så jag försöker engagera mig då och då när jag känner att jag har kraft till det. Jag hoppas och tror att många kan bli hjälpta och räddade. Men första steget är att bryta det stigma som finns kring psykisk ohälsa och det gör vi genom att våga prata om det som är jobbigt. Vi måste öppna våra ögon. Våga be om hjälp och våga hjälpa, säger Rebecca.

Fotnot: Johan och Agneta heter egentligen något annat.

Text: Lina Andréasson