Familjehemspappan Lars berättar

Lars Lundqvist är 51 år, fastighetsägare, ensamstående – och mångårig familjehemsförälder åt Helsingborgs stad. Här berättar han om sina erfarenheter.

Varför blev du familjehemsförälder?

– Vi hade en kortvarig placering till innan vi bestämde oss för att göra en utredning och bli familjehem på allvar. Efter det har vi haft tio barn till. Vissa har varit placerade under hela skoltiden, tills de har fyllt 18 år, andra har bott hos oss ett halvår och har sedan kunnat flytta hem igen. Nu har min syster gått bort så nu är jag familjehemsförälder själv.

Hur känns det att veta att barnen när som helst kan flytta hem till sina biologiska föräldrar?

– Det är en förutsättning för mig i alla fall, för jag anser att de biologiska föräldrarna är de enda föräldrarna. Du kan vara ett vuxet stöd till ett barn, men det är aldrig ditt barn så länge du är familjehem. Det är många som tror det, särskilt när de får ett litet barn, men de biologiska föräldrarna har fortfarande vårdnaden om barnet.

– Jag har alltid arbetat för att föräldrarna och barnet ska ha ett umgänge. Varje gång de kan flytta hem känner jag att jag verkligen har gjort nytta. Ibland har det ju inte gått utan de har vuxit upp och fått egen lägenhet, men under de åren har vi sett till att de har träffat sin familj och det känns också positivt när det fungerar. Någon relation måste man ha med sina biologiska föräldrar.

Träffar du fortfarande några av dina gamla barn?

– I början träffar du dem mer och ju bättre det går, desto mer sporadiskt hör de av sig. Det händer att de hör av sig när de har problem. Det har ju oftast varit jag som har varit det här stödet när föräldrarna inte har orkat och därför ringer de fortfarande och frågar mig om råd. När jag inte hör ifrån dem vet jag att allting är bra.

Hur upplever du att stödet har varit härifrån familjehemsenheten?

– Jag har jobbat med olika socialförvaltningar och jag har valt att bara jobba med Helsingborg idag. De mindre förvaltningarna byter socialsekreterare väldigt ofta och det gör att du får börja om i relationen. Sedan fungerar allt stöd väldig t bra. Behöver du hjälp får du det. Det finns oftast en socialsekreterare som bara är för barnet och som träffar barnet en gång i månaden och som träffar mig en gång i månaden och som du kan ringa när det behövs. Det ordnas mycket kurser och så. Det är inte mycket jag vill ändra på, faktiskt. Oftast kan du reda ut saker genom att föra en dialog.

Vilken är din främsta drivkraft som familjehemsförälder?

– Det är en svår fråga, men jag har mycket tid. Jag är ensamstående och har inga egna barn. Jag tycker att det är kul att jag kan dela med mig och hjälpa till. Det är tydligen något jag är bra på i alla fall, för det brukar fungera ganska bra där hemma.

Kan du berätta om något ögonblick då du har känt extra stolthet?

– Ja, jag har haft placeringar där de har räknat med att de aldrig kommer att klara att göra skolgången färdig och när de sedan har gått ut gymnasiet också känner du hur kul det är. Sedan kommer de och säger att: ”Vilket stöd jag har fått från dig under de här åren. Hade jag inte fått det hade jag inte klarat av det.” När de sedan har fått familj och så också, då känner jag att jag har gjort nytta.

Vilka utmaningar har du stött på?

– Under de här åren har jag haft alla kategorier av barn. Det har varit kriminalitet, familjeproblem och droger. Du får vara förberedd på att allt kan hända. Så länge du har stöd härifrån familjehemsenheten är det oftast inte omöjligt att reda ut det. De svåraste är de som är drogberoende. Det är skitjobbigt att se när de faller tillbaka, trots allt du gör, men du får inte ta det personligt. Vill de inte sluta själva så gör de inte det, även om du gör allt rätt.

Är det några särskilda egenskaper som är viktiga att ha?

– Jag tror att du ska vara ganska öppensinnad och vara beredd på att ta emot alla sorters barn. Du ska ha hög moral, men samtidigt kan du inte moralisera. Jag tror det är viktigt att ta varje barn som det är, på de premisserna som just det barnet har. Du ska vara lite humanist.

Varför tror du att det är så svårt att rekrytera nya familjehem?

– Många tror nog att de måste vara perfekta och vet inte om de räcker till. Det är nog ett feltänk, för i utredningarna som görs hittar de vad du är bra på och vilken nisch just du passar i. Det är viktigt att det finns olika sorters familjehem. Olika barn behöver olika hem. Jag är ensamstående, så jag tar en kategori. Jag kan också säga ifrån vad jag inte vill ha att arbeta med.

Vad skulle du vilja säga till de som funderar på att bli familjehem?

– Du ska definitivt ta kontakt. I dagens samhälle har vi har så lite tid för andra människor, men finns det någon som har lite tid över för ett barn tycker jag definitivt att du ska göra ett försök i alla fall.