Jan är familjehemspappa

På gården med de tre tunnlanden på Årrödsvägen sydväst om Kristianstad har Jan och Eva Malmström varit familjehem åt tre barn och uppfostrat lika många biologiska. Det betyder inte att de gjort avkall på sin resande livsstil.

I kökets kamin brinner en eld och från stereon hörs ett maliskt ökenbluesband. Utanför i den sanka vårvinterhagen betar tre shetlandsponnyer och en islandshäst. Jan Malmström brygger kaffe och berättar om varför han och hustrun (som inte är hemma utan på jobbet som sjuksköterska på ett behandlingshem) bestämde sig för att bli familjehem.
– Vi har gott om plats, tycker att vi är bra på att fostra barn och bra på att lösa problem. Vi ville göra en god gärning och inte bli gamla i förtid… Men samtidigt är vi inte naiva och vi tycker det är väldigt viktigt att vi som familjehem har ett nätverk och ett skyddsnät runtomkring oss och barnen, att kommunen finns där som stöd och samarbetspartner.

Det är också viktigt att alla i den biologiska familjen är  helt överens om att bli familjehem, poängterar han.

Ett liv som backpackers

1981 reste Jan på egen hand i Pakistan. Det var inledningen på ett liv på resande fot. Både han och Eva levde under många år som backpackers – jobbade och tjänade pengar under en del av året, reste jorden runt resten av tiden. Som föräldrar har de fortsatt att resa, de senaste åren framför allt under vinterhalvåret och till länder runt ekvatorn. Vid juletid 2004 befann de sig på Sri Lanka och var med om tsunamin.
– Vi tog hand om skadade och fungerade som ett slags samordnare för andra turister i området, berättar Jan som till vardags arbetar som behandlingsassistent.

Kanske, tror han, var det den dramatiska upplevelsen av tsunamin som bidrog till beslutet att även hemma i Sverige göra en livsavgörande insats för andras barn.

Familjehem sedan 2007

I takt med att de biologiska barnen började bli äldre mognade beslutet fram och 2007 tog de emot sitt första familjehemsbarn, en liten bebis som inte hann bli ett år innan han istället blev placerad hos släktingar.

– Det var mycket jobbigt. Han hade ju hunnit knyta an till oss som föräldrar, säger Jan.

Det tog ett tag innan de kände att de klarade av att bli familjehem igen. Denna gång fastnade de för Helsingborgs kommun, bland annat för det samarbete som bedrivs för familjehemsplacerade barn mellan skola, biologiska föräldrar, familjehem och socialtjänst i form av Skolfam. Stödet från kommunens handläggare menar paret är avgörande för att klara av arbetet som familjehem, för de ser trots allt uppdraget som en form av arbete.

Professionellt stöd viktigt

Först tog familjen emot en fyraåring, sedan blev de jourhem åt en äldre flicka som så småningom flyttade till dem permanent. Idag är flickorna åtta respektive 19 år.
– Barnen har stora behov, större än vi visste från början, men det är ingen nackdel. På olika sätt berikar de våra liv otroligt mycket. De har båda sitt ursprung i andra länder och vi som älskar det mångkulturella ser det som ett extra plus att få ta del av deras länders kulturer. Som familjehem känner vi oss helt trygga i och med samarbetet med kommunen. Vi ingår ju i ett sammanhang och får professionell stöttning, säger Jan innan det är dags att hämta yngsta fosterdottern vid skolbussen, bygga koja, läsa läxor, äta mat.

Han anser det vara en fördel att bo på landet med hundar, katter och hästar, en porlande bäck och skogen runt husknuten.
– Att röra sig fritt i naturen stärker både kropp och själ och från djuren får barnen en villkorslös kärlek, vilket de behöver.

De två äldsta biologiska barnen har ärvt föräldrarnas multinationella livsstil och är bosatta i Bangkok respektive Melbourne. Under fem veckor i vinter åker hela familjen till Sri Lanka igen. Släkt och vänner från olika delar av världen ska samlas för att fira jul tillsammans.