Visionsfonden

Vi behöver arbeta mer proaktivt med att förhindra att människor blir beroende av försörjningsstöd, till exempel genom att få fler att vilja utbilda sig. Många arbetslösa saknar de kompetenser som efterfrågas på en allt rörligare och förändrad arbetsmarknad. Eller kunskap om och färdigheter i att driva egen verksamhet.

Entreprenörskap är därför en viktig drivkraft för både samhällsutveckling och individuell utveckling. Genom att uppmuntra och utveckla entreprenöriella färdigheter kan vi skapa en mer innovativ, hållbar och inkluderande framtid – samtidigt som individer får möjlighet att växa, både ekonomiskt och personligt. Entreprenörskap har betydelse för utmaningen som prioriterats: att alla i samhället ska bli anställningsbara eller självförsörjande och är ett område där vi ser potential att testa nya projekt och metoder för att stärka invånarnas förmåga eller på andra sätt gynna entreprenörskap i staden.

Hur blir vi bättre på att proaktivt se till att alla i samhället blir ​anställningsbara eller självförsörjande?

Ofrivillig ensamhet är skadligt för hälsan och gemensamhet får oss att må bra. Ofrivillig ensamhet är ett folkhälsoproblem och drabbar alla åldrar, men framför allt unga vuxna mellan 16–29 år och äldre över 85 år. I den här ansökningsomgången skulle vi vilja fokusera på fler lösningar för unga vuxna, 18–29 år. I den gruppen är den ofrivilliga ensamheten högre än i gruppen 85 år eller äldre. De lösningar som finns idag når inte tillräckligt många i gruppen unga vuxna.

I Helsingborg har den ofrivilliga ensamheten utforskats av bl. a Socialförvaltningen genom djupintervjuer och enkäter med invånare i åldrarna 17–85 år. Detta är vad man enligt invånare behöver för att ta steget från ensamhet till gemenskap:

• Det är ett grundläggande mänskligt behov att få höra till, bli sedd, få finnas och bidra. Vi behöver alla tillhöra en grupp och känna att vi bidrar med något till andra. Att bli sedd handlar också om att någon ser min ensamhet och vågar fråga.

• Det finns ett behov av att hitta de möjligheter till social gemenskap som finns.
Det är svårt att hitta utbudet då det sällan är samlat eller kan det vara knepigt att överblicka. Det är också svårt att veta var man verkligen blir välkomnad.

• Man vill träffa andra människor som också vill skapa nya sociala relationer.
Många har försökt att ta sig till olika sammanhang och aktiviteter men känt att de andra som är där inte är så öppna för att skapa nya relationer. Det behövs platser i samhället där personer som vill ha nya vänner kan hitta varandra.

• Människor vill känna sig välkomna och inkluderade när de tar sig till en plats med andra människor.
Det räcker inte med att den ensamme är modig och vågar. Det behöver också finnas en mottagare som vill välkomna och inkludera den som är ny.

• Den umgängeskultur och de boendeformer som är vanliga idag är ett hinder för gemenskap i samhället.
Vi behöver alla öppna upp och våga bjuda in nya bekantskaper och bli bättre på att småprata. Det behövs också flera alternativ till gemenskap i bostadsområden, fler sammanhang i samhället där man möjliggör småprat. Det kan vara fysiska platser i det lokala näringslivet.

• En del personer behöver stöd i olika steg och på olika nivåer för att våga närma sig gemenskap med andra.
För en del räcker det att hitta utbudet av aktiviteter och sammanhang där man bor. Men några behöver stöd för att våga närma sig kontakt med andra.

Det visade sig att behoven inte ser olika ut beroende på ålder. Det kom också fram att invånarna inte tycker om att delas upp i aktiviteter utifrån åldrar, livssituationer eller diagnoser. Invånare vill vara delaktig i lösningarna och att det är sådana lösningar som fungerar bäst.

I Socialförvaltningens projekt, Omtanke Helsingborg, har flera lösningar som möter dessa behov tillsammans med invånare som Pratcaféer och Självhjälpsgrupper, en stöttande hemsida etc. I staden finns också Träffpunkter för seniorer och fritidsgårdar för ungdomar. Dessa lösningar når inte alla invånare som skulle behöva det tillexempel unga vuxna.

Hur möter vi ensamhet bland stadens unga vuxna i åldrarna 18–29 år? Hur kan vi hitta nya sätt att bryta ofrivillig ensamhet?