”Brinner för att hjälpa ensamkommande in i samhället”

När flyktingvågen var som mest intensiv 2015 väcktes gamla känslor till liv. Zainab är själv ensamkommande flykting, hon ville göra något och öppnade sitt hem för familjehemsbarn.

– Jag kom till Sverige som trettonåring tillsammans med min syster och bror, även de tonåringar. Vi bodde själva och det var så mycket jag inte förstod. Vi fick hjälp med det praktiska men inte med kulturen och hur allt fungerar. Jag fattade ingenting.

Hon berättar om kulturskillnaderna och hur en känsla av otrygghet spred sig över att inte ha någon vuxen att vända sig till.

– Det är så mycket vi inte tänker på som är helt nytt för många med utländsk bakgrund. Jag ser nu att det hade varit så mycket tryggare för mig om jag haft en vuxen i mitt liv då och jag tror att unga kommer bättre in i samhället om de får bo i en familj.

Zainab har två egna barn och har haft fyra familjehemsbarn totalt. De har kommit från Afghanistan och Syrien. En stannade kortare tid, den andra 1 ½ år och två bor fortfarande kvar.

–  Varje barn är en ny erfarenhet och en ny person som tar tid att engagera sig i. Den stora skillnaden för många som kommer hit är att Sverige är mycket mer individualistiskt. Här är man inte bara del i en familj – man måste också utveckla sig och ha ett eget liv som en egen individ. Det får man lotsa dem rätt i. Barnen är också så kloka själva och vi har fina samtal. Jag vill inte dalta med dem men inte heller pusha. Jag vill finnas någonstans där mitt emellan.

Hur går det då för de biologiska barnen att samsas med familjehemsbarnen?

– Det är en balans. Man måste prata med sina biologiska barn så att de inte känner sig ignorerade. Alla har sina egna rum och får vara ifred när de vill och behöver. Jag kan inte styra dem men jag kan leda dem. Det är klart att det emellanåt kan vara svårt. Men det kan det ju vara mellan biologiska syskon också. Mina barn är självständiga och har sina egna kompisar. Samtidigt är de sådana som vill ge och bidra till samhället. Vi pratar mycket om det och är därför naturligt för oss.

Zainab är medveten om att det behövs fler familjehem och att många barn far illa i Sverige idag. Hon brukar rekommendera andra som funderar på att ta emot ett familjehemsbarn med utländsk bakgrund att försöka gå bortom fördomar och ta reda på fakta.

– Många är rädda för de ensamkommande. De hör historier och sprider dem vidare. Tyvärr finns det en hel del rasism och det får jag ofta hantera. Men om vi pratar med varandra, med barnen, deras biologiska föräldrar och med stödet man får från socialförvaltningen så går det mesta att reda ut.

Att det är ett delat föräldraskap det handlar om är ibland tydligt, ibland luddigare. Vissa familjehem har mer kontakt med de biologiska föräldrarna, andra mindre.

– Jag erbjuder alltid dem att ses och att samarbeta men det är deras beslut och inget jag tar för givet. Detsamma gäller ur barnens perspektiv. Jag vill inte tränga mig på och det är inte lätt – jag älskar mina ungar oavsett om jag fött dem eller inte. Men man måste också klippa banden och låta dem bli det de ska vara. Så länge de mår bra är allt bra, säger Zainab.

Fakta

Ett familjehemsbarn kan ha svenska eller utländskt födda föräldrar, det kan vara ett spädbarn, en tonåring eller i en ålder däremellan. Gemensamt är att de av någon anledning inte kunnat stanna kvar i sin ursprungliga familj. Många av dessa barn har varit med om svåra saker och som familjehem får du stöd i att hantera detta.

Text: Pernilla Gudmundsson

Foto: Privat