By till by – 8,5 alternativt 9,5 kilometer

Slingan By till by tar dig mellan de två byarna Kattarp och Hasslarp. Vägen går genom åkermark, storgårdar och gamla lövängar. Du passerar också Hasslarps dammar, där det både finns grillplats, vindskydd och gott om fåglar för den intresserade.

Texten nedan utgår från att du startar vid Kattarps station, men du kan förstås börja din vandring var som helst längs slingan.

Slingan By till by (röd) på en karta

Kattarp stationssamhälle

År 1885 byggdes Kattarps station och två järnvägsbanor korsade varandra här. Den ena banan gick mellan Helsingborg och Halmstad och den andra mellan Åstorp och Höganäs. På järnvägen transporterades på den tiden inte bara privatpersoner, utan även spannmål från traktens gårdar och produkter från Kattarps mejeri in till Helsingborg. I början av 1900-talet var verksamheten kring järnvägen så stor att det fanns 26 personer anställda vid Kattarps station.

Kattarps stationshus år 1928. Byggnaden revs 1984.

Bebyggelsen, som tidigare varit koncentrerad runt kyrkan, började nu också växa vid järnvägsstationen. Stationshus, järnvägshotell, bostadshus och affärsrörelser fanns på båda sidor om järnvägen. Järnvägshotellet byggdes 1905 och ingick i det stationssamhälle som växte fram vid järnvägen och stationen. Utmed Rallaregatan vid stationen står flera av husen kvar och utgör idag bostäder, till exempel järnvägshotellet och Kattarps sparbank.

1937 elektrifierades Västkustbanan och ångloken ersattes med eldrift. Nu behövdes inte lika många anställda och 1950 hade antalet minskat till 13 personer. Kattarps station lades ner 1972 och 1984 revs stationshuset. Idag stannar pågatågen i Kattarp och går med persontrafik mot Helsingborg och Halmstad.

Kattarps  kyrkby

Flygfoto från 1950-talet över Kattarps kyrkby. Längst upp till vänster i bilden syns kyrkan och längst upp till höger ligger Kattarps mosse. Mitt i bilden sticker brandstationens torn upp.

Slingan fortsätter österut mot Kattarps äldre delar – kyrkbyn. Kattarp har en gammal kyrka som byggdes på platsen redan i början av 1200-talet. Den låg på fri mark ut mot Kulla fälad som var en stor gemensam betesmark som delades av flera byar. Kyrkbyn hade 13 gårdar som låg samlade en bit från kyrkan, se kartorna från 1815 nedan:

Skånska rekognoseringskartan från 1815. Klicka för större bild.

Karta från 1816 för Kattarps enskifte. Klicka för större bild.

När marken omfördelades vid enskiftet i början av 1820-talet splittrades byn och många gårdar flyttades ut i landskapet. Efter skiftet började en ny kyrkby ta form – skolor, sockenstuga, smedja, handelsbod och flera torp växte fram söder om kyrkan. Ett ålderdomshem byggdes 1913, strax norr om Kattarps mosse, och 1934 kom brandstationen, som också hade en fängelsecell. Dessa byggnader finns kvar och du passerar dem på vandringen genom Kattarp.

Eftersom Kattarp ligger ute på den blåsiga slätten är det många djur som på vintern håller sig nära bebyggelsen. Inne i Kattarp har många rapporterat om en liten flock hornugglor som brukar hålla till i en trädgård. Andra fåglar som håller till i Kattarp på vintern är domherre, turkduva och rödhake. Trädgårdarna med sina buskar, träd och örter lockar också sommartid till sig slättens fåglar och insekter. Här kan de hitta både mat och skydd.

Kattarps mosse

Kattarps mosse hade en stor öppen vattenspegel i början på 1800-talet. Det kan man se på Skånska rekognosceringskartan från 1815. Här har man brutit torv och efter att marken dikades och torrlades användes mossen till betesmark.

Kattarps mosse på 1950-talet. Skogen har inte hunnit växa till sig och i förgrunden syns staketet som hållit betesdjuren på plats.

Idag finns här både öppna gräsytor för lek och spring, och mjuka stigar genom tät lövsumpskog. I den fuktiga miljön, på gamla sälgar, växer ovanliga trädsvampar med spännande namn, som trollhand, borsttagging och anisticka. Det är dessa svampar som gjort att Skogsstyrelsen klassat Kattarps mosse som nyckelbiotop för att ge området extra skydd.

Mossens sälgar är inte bara till nytta för svamparna. Varma dagar i april, när sälgarna blommar, kan du hålla utkik efter årets första nyvakna fjärilar och humlor. Efter vintervilan är de hungriga och vill äta blommornas pollen och nektar.

Mossadikets vatten flyter långsamt mellan träden och sedan vidare österut, för att slutligen nå Hasslarpsån. I sumpskogens fuktiga miljö och täta snår trivs både insekter och småfåglar. På våren hörs näktergalens exotiska toner och året om syns den lilla gärdsmygen som pilar in och ut ur snåren.

Vägen till Hasslarp – i tid och rum

När marken delades upp vid enskiftet 1826 splittrades Kattarps kyrkby och många gårdar flyttades ut i landskapet. Några hamnade i sydöstra delen av socknen och fick namnet Lyckåker, som sedan skulle utvecklas till brukssamhället Hasslarp.

När du följer slingan mot Hasslarp passerar du två av de fem gårdar som inte behövde flytta ut från byn vid enskiftet, gårdarna Magnilund och Stensminne. Om du väljer slingan som fortsätter söder om Stensminne passerar du en åker som på skifteskartan från 1816 kallas Röräng. Namnet tyder på att det en gång funnits röjningsrösen från brons- eller järnåldern här, så kallade hackerör. Namnet, hackerör, kommer av att de forntida jordbrukarna hackade upp stenar från sina åkerlappar och samlade i högar som låg spridda på åkern. Om just gården Stensminne har anor bak till vikingatiden kan vi inte veta, men vad vi med säkerhet vet är att människor har bott i Kattarp och brukat marken i nästan tusen år. Namnet Kattarp härstammar antagligen från 1000-talet. Det är sammansatt av namnet Kate eller Katti, som var ett vanligt mansnamn på den tiden, och arp som betyder torp, eller nybygge. Genom ortsnamnet kan vi alltså anta att en man vid namn Kate eller Katti byggde en gård här i omgivningarna för omkring 1000 år sedan. Det blev starten för Kattarp, sedan Lyckåker och slutligen också Hasslarp.

Fortsättningen på slingan leder dig till Hasslarps dammar, de gamla sockerbruksdammarna som idag är ett friluftsområde med rikt fågelliv. Här kan du promenera, grilla korv och spana efter fåglar. Har du tur kan du få se den graciösa skärfläckan som vispar upp mat i det grunda vattnet med den långa, uppåtböjda näbben.

I början av 1800-talet var utsikten från den här platsen en annan, med vidsträckta, blöta betesmarker som sträckte sig ner mot Hasslarpsån – inget sockerbruk, ingen järnväg och inget Hasslarp. Några årtionden efter enskiftet hade Lyckåker växt till sig och här fanns flera mindre gårdar, torp, smedja och en vindmölla. Mot slutet av 1800-talet kom både järnvägen och ett sockerbruk till trakten. Sockerbruket byggdes i närheten av Lyckåker som fick ge namn åt den nya tågstationen och bruksorten. Men brukets problemfyllda uppstart gjorde att orten fick öknamnet Olyckåker.

Hasslarps sockerbruk, omkring år 1900.

År 1898 fick byn både en ny station och ett nytt namn – Hasslarp. Turen hade vänt och under sockerbrukets hundraåriga epok blomstrade Hasslarp. Här fanns caféer, biograf, slakteri, fiskaffär och möbelaffär. Kronan på verket var Folkets park, med den praktfulla danspaviljongen, som byggdes 1909. När sockerbruken i Ängelholm och Helsingborg lades ner på 1940- och 1950-talen utökades bruket i Hasslarp, vilket medförde om- och tillbyggnader av fabriksanläggningen. Med tiden övertogs mycket av arbetet av maskiner och allt mindre arbetskraft behövdes. Sockerbruket var igång till 1992.

Vägen tillbaka till Kattarp – förbi storgårdar och gamla lövängar

Från Hasslarps dammar kan du välja två olika vägar tillbaka. Tar du vägen förbi Hasslarp så kan du läsa mer om det gamla brukssamhället i guiden till Hasslarpsslingan. Väljer du vägen förbi de vackra storgårdarna, Gunnestorp och Jöns Jonsgården, så följer en kort beskrivning här.

Efter en kort promenad i åkerkanten längs bäcken måste du korsa Västkustvägen. Se dig noga för innan du går över! Vandringen fortsätter på Gårdsvägen som ger en bild av hur samhället såg ut här på 1800-talet. Längs grusvägen ligger en blandning av enkla gathus, där lönearbetare och hantverkare bodde, och gårdar från Fleninge kyrkby som flyttades hit vid enskiftet. Den första gården på höger hand, efter att du har korsat Västkustvägen, heter Sturelund. Före skiftet låg den inne i Fleninges bygemenskap och hade nummer 24.

Efter ett tag passerar du Gunnestorps stora gård. Den ingick inte i Fleninge by och påverkades inte av skiftesreformerna. De små lövskogarna i närheten av gården är igenväxta rester av gamla lövängar, där man förr skördade löv och hö till djuren. Här växer en hel del äldre lövträd som med sina vida kronor visar att de en gång har stått mer öppet och kunde låta grenarna växa ut åt sidorna, istället för uppåt i konkurrens om ljuset.

På vandringen tillbaka mot Kattarp passerar du Signestorps skog och Jöns Jonsgården, som du kan läsa mer om i guiden till Signestorpsslingan.

Jöns Jonsgården med nylagt halmtak. Foto 1950-talet.